Liberia: Navet i verksamheten - de 260 lokalanställda

INTERVJU I LIBERIA: Martha Dennis, 42 år, började som volontär hos Läkare Utan Gränser i Liberia 1992 för att hon ville hjälpa sitt folk. I dag är hon stolt över att jobba för en organisation som folk verkligen respekterar.

Martha Dennis, 42 år, började som volontär hos Läkare Utan Gränser i Liberia 1992 för att hon ville hjälpa sitt folk. I dag är hon stolt över att jobba för en organisation som folk verkligen respekterar.

- Läkare Utan Gränser var en av de första organisationerna som etablerade sig i Liberia 1990, strax efter det att inbördeskriget bröt ut. På den tiden fanns det inte många utifrån som kom till vår undsättning, säger Martha Dennis som i dag är en av organisationens 260 lokalanställda. Vi träffas på Läkare Utan Gränsers kontor i Liberias huvudstad Monrovia. Strax utanför ligger havet, men brisen ger ingen svalka. De varma Västafrikanska vindarna är mättade med sälta och hög luftfuktighet. Martha Dennis är en parant dam. Hennes rörelser är en blandning av mjukhet och bestämdhet. Hon har överlevt det 14 år långa inbördeskriget som böljat fram och tillbaka i Liberia. Och hon har inte en tanke på att ge upp sitt arbete med att hjälpa andra liberianer som inte varit lika lyckligt lottade som hon själv.

– Jag är utbildad sköterska och när jag började hos Läkare Utan Gränser var jag först på deras center för undernärda barn. Sedan flyttade jag till sjukhuset och där har jag stannat. Förra året var Monrovia scen för slutstriderna mellan president Charles Taylor och rebellerna. Huvudstaden genomled några av de värsta stridsveckorna i krigets historia och Läkare Utan Gränser flyttade under två veckors tid in i kontorsbyggnaderna för att där behandla och operera de skadade.

- Läkare Utan Gränsers arbete gjorde verkligen stor skillnad för folks dagliga liv och kamp för att överleva. Vi har bra rykte och folk erkänner oss som en organisation att räkna med. Dessutom vet alla att Läkare Utan Gränser ger gratis hjälp, säger Martha Dennis.

I Monrovia stödjer Läkare Utan Gränser två av statens sjukhus, varav det ena är ett barnsjukhus. Utöver det har organisationen byggt upp fem kliniker i huvudstaden. Läkare Utan Gränser har dessutom verksamhet i området kring staden Zwedru, östra Liberia. De två klinikerna som drivs tillsammans med organisationen Merlin är de enda hälsostationerna som finns tillgängliga i regionen. Monrovia är i dag en stad till synes utan vapen. FN har inom ramen för fredsavtalet genomfört ett avväpningsprogram för tiotusentals före detta kombattanter. Och trots att det vare sig finns el eller rinnande vatten fungerar Monrovia hjälpligt – även om livet långt ifrån kan betecknas som ”normalt”.

- Utvecklingen i Liberia har gått gradvis framåt sedan kriget tog slut (augusti 2003) men endast där FN-trupper finns på plats och avväpningen är slutförd har vi full möjlighet att arbeta. FN har gjort ett bra arbete, folk uppskattar förändringarna som skett det senaste året, säger Martha Dennis.

Några av de hjälporganisationer som finns i landet är allt för kortlivade och försvinner fortare än de hinner etablera sig, anser Martha Dennis. Det är därför som Läkare Utan Gränsers många år i landet uppskattas så mycket, tror hon. - Själv har jag gjort en fin karriär för att vara sjuksköterska och är i dag vice medicinsk koordinator. Men en sak är säker, det är inte för lönen jag stannar.

- Å andra sidan är det heller inte pengar som jag sätter främst i livet, hade jag gjort det hade jag lämnat Läkare Utan Gränser och börjat jobba någon annanstans. För mig är det viktigaste att få hjälpa mitt folk, säger Martha Dennis.

Hon talar varmt men stramt om utbytet mellan de lokalanställda och de internationella medarbetarna på plats.

- Det är väldigt viktigt för vår kapacitetsutveckling och vår utbildning att vi har folk utifrån som jobbar här. Men ibland stannar utlänningarna alldeles för kort tid. De hinner inte lära känna vare sig oss, landet, kulturen eller organisationen på plats. Det är också viktigt för våra partners inom hälsoministeriet att den utländska personalen inte byts ut för ofta, det oroar systemet, säger Martha Dennis.

Nio till tolv månader tycker hon är en bra kontraktstid för den internationella personalen. Då hinner man byta idéer och kunskap mellan varandra. Själv har hon bland annat varit i grannlandet Sierra Leone för vidareutbildning. Men hon har inga drömmar eller planer på att söka jobb utomlands.

- Nej, de behöver mig allra bäst här. Jag föredrar att hjälpa mitt folk på plats även om det är nyttigt att resa iväg för extra utbildning. Organisatoriskt genomgick Liberiakontoret en stor förändring under den förre chefen, Alain Kassas ledning. Tidigare var strukturen mer strikt och det fanns ingen öppen kommunikation mellan de lokalanställda och de utländska medarbetarna, berättar Martha Dennis.

- Kassa ändrade allt det där, han öppnade upp kommunikationen och nu kommer den internationella personalen och rådgör med mig om de har frågor av något slag. Tidigare fanns det så mycket regler, det här är mycket bättre. I dag finns 15 000 FN-soldater i Liberia. De ska säkra den sköra fred som ska leda fram till allmänna val, kanske redan hösten 2005. Men Martha Dennis talar inte mycket politik utan vill hellre föra fram den utmaning som landet står inför när det gäller att bygga upp hälsovården.

- I första hand handlar det om att göra sjukvården tillgänglig och billig. Däremot anser jag inte att hjälpen ska vara helt gratis. Med vårt sätt att tänka uppskattar folk inte saker som är helt gratis. Liberianerna gör det nu när de inte har pengar att betala med. Men så snart ekonomin kommer igång är det bättre om sjukvården kostar lite grand. Då uppskattar folk det mer. Så fungerar det i Liberia.

Bakgrund

Verksamheten i Liberia startades 1990 och har fortsatt utan uppehåll genom det åtta år långa inbördeskriget och efter freden. Förutom att bistå internflyktingarna i Liberia ger organisationen medicinsk hjälp till flyktingar i grannländerna Guinea, Elfenbenskusten och Sierra Leone.