"Barnen hyllar oss som superstjärnor"

"Om det är något jag kommer att minnas härifrån så är det åsnor" skrev jag i mitt förra mail. Men det kommer även att bli lukten av död åsna. Jag tror att denna stank för alltid kommer att sätta sig i mitt minne.

Nu har det börjat regna så de överlevande åsnorna har kunnat börja äta upp sig. Regnet har också svalkat ner lite och i kombination med att vi är på en platå på 1000 meters höjd får vi ett behagligt klimat på 30-35 grader.

Jag har varit på en liten minisemester i El Fashir där jag hade tillgång till sattelit-TV och kunde följa nyheterna om Darfur. Vad jag kan bedöma så verkar nyheterna stämma med vad vi kan se. Men det är situationen nu och det politiska spelet som lyfts fram. Många frågar mig hur det är att vara i en sån här situation. För mig är det ganska lugnt. Äh, kanske inte. Man är faktiskt ganska sliten men för flyktingarna är det ju tuffare. Just nu tror jag att vårt område är i en andhämtning, där det politiska spelet pågår, mellan de strider som skett och kanske en än värre humanitär situation eller nya strider.

Den humanitära situationen nu är allvarlig men jag är mer oroad för vad som kan hända. Det sägs att cirka 1 miljon människor i Darfur har lämnat sina hem och flytt. I Kebkabyia där jag tidigare var har en stad på 40 000 människor fyllts på med ytterligare 40 000 och i Serif Umra där jag nu är finns det 24 000 plus 24 000 flyktingar. Detta är redan fattiga och primitiva byar utan resurser att ta hand om dessa flyktingar. De har lämnat sina hem, sitt land och sin boskap. Här finns inga flyktingläger. Folk har trängts ihop i redan befintliga byggnader eller gjort sitt bästa för att bygga sig ett litet skjul eller hus.

I varje compound bor 5-6 familjer. Regnsäsongen har börjat så det börjar bli för sent att så grödor. Toaletter och avfallshantering finns ej och vattnet i brunnarna är av mycket dålig kvalitet. Det finns stor risk för svält och epidemier. Tidigare var det omöjligt för biståndsorganisationer att komma in i Darfur men på grund av omvärldens påtryckningar har regeringen tvingats till att släppa in biståndsorganisationer. Utan oss skulle situationen vara mycket värre. Men det finns troligtvis många som är avskurna från biståndsorganisationernas hjälp. Folk som gömmer sig och inte vågar förflytta sig. Det påstås att många gömmer sig i bergen.

Igår hörde jag att det finns ett hepatit (gulsot) utbrott i vårt närområde. Vi får ta reda på mer om det och se vad vi ska göra. Sandra och jag har nu flyttat till en liten by med namnet Serif Umra för att starta upp ett nytt projekt. Vi är några timmars bilfärd öster om en stad med namnet El Genina (stavas olika på olika kartor). Det ligger en bit innanför den västligaste delen mot Tchad. Vi jobbar för fullt med att förbereda oss för att starta vår sjukvårdsverksamhet här.

Vi kommer till att börja med att stödja hälsoministeriets befintliga struktur i Serif Umra. Vi ska senare även sätta upp mobila kliniker i kringliggande områden. Vi kommer att erbjuda vad behovet kräver och det gäller att vara flexibel. Man kan verkligen kalla detta att starta upp. Vatten, någonstans att bo och mat är de första stegen. I Serif Umra finns det fem brunnar med vatten. Det är allt. Och då snackar vi inte svenskt källvatten utan dyfärgat vatten som sipprar in i brunnarna från den stora dyiga floden som passerar genom Serif Umra. Där hämtar vi vatten med hjälp av åsnor som fyller på våra vattentankar. Vi gör det drickbart genom att koka och filtrera det. Nä, jag tror inte att Serif Umra någonsin kommer att bli känt för sitt mineralvatten.

Kocken och vi håller på att börja förstå varandra. Vi har bett henne att laga det hon kan så ska vi säga till vad vi gillar och ej. Ännu vill jag inte kalla det gourmetmåltider. Nä ärligt talat är det ingen höjdare.

Vakten börjar nu så smått att förstå att han ska vakta. I början undrade han om han kunde komma in och sova på en av sängarna för han var trött… Huset vi bor i har blivit hemtrevligt och vi har flyttat in i ett permanent kontor. Så nu börjar vi komma på plats. Vi ska vara ett team på sju. I detta projektet har jag andra uppgifter än i det förra. Tanken är att jag och Sandra ska göra outreach (mobilt team i området) när vi kommit igång. Men förutom det så är min uppgift att fixa med allt kring sjukvårdsenheten. Vi ska renovera alla (tre) byggnaderna, bygga toaletter, skapa avfallsområde, se till att det finns vatten, sätta upp tält och rensa upp från använda kanyler etc. Det är riktigt roligt. Speciellt när det kommer till vatten och sanitet för då måste jag fråga och sätta mig lite in i folks vanor. Hur de gör när de går på toaletten avgör designen på toaletterna. Det enklaste är att göra som de är vana att göra. Kul.

Jag har fyllt sjukvårdsområdet med dagsarbetare så det ska gå undan och snabbt bli klart. Jag trodde det skulle ta en månad men efter en vecka är vi nästan färdiga och vårt sjukvårdsteam börjar känna pressen att starta. Tyvärr har vi inte tillräckligt med mediciner ännu så vi måste vänta ännu några dagar innan vi kan börja ge stöd åt den befintliga strukturen. Men de lokala låter inte vänta på sig. Redan första dagen i mitt nyuppsatta tält föddes en liten kille. Byggplatsen eller vad vi ska kalla det har blivit den stora attraktionen. Det strömmar till så mycket folk, både av nyfikenhet ("oj vad händer") och för att få vård, att jag igår blev tvungen att spärra av området och sätta ut vakter.

Trots allt elände så är Serif Umra en liten pärla. En by som sluttar ner mot en hundra meter bred flod omgiven av stora träd. Serif Umra är en marknadsplats i en korsning från många olika platser i både Sudan och Tchad. I Serif Umra finns 11 olika stammar.

Tisdag är den stora marknadsdagen. Då vallfärdar folk hit. Man kan se kamel- och hästkaravaner som kämpar med att korsa den stora floden. Igår såg jag en 10-15 årig kille korsa floden. Sitt lilla bagage hade han på en pinne som han höll rakt upp i luften och jag såg hur han kämpade med att sträcka på sig för att hålla näsan ovanför vattenytan. Ibland försvann han och jag kunde bara skymta pinnen.

Floden korsas också av lastbilar som ibland får vänta i dagar tills vattennivån sjunkit. Marknaden sprudlar av försäljning av praktiska ting, skinn- och metallhantverk samt boskap (kameler, får, getter och hästar). Att ta sig hit är inte det enklaste. Man följer hjulspår. Ibland över sumpmarker och ibland genom floder.

Vi höll faktiskt på att förlora en av våra bilar i en flod härom veckan. Bilen fastnade då några av mina kollegor försökte korsa och började sakta vridas med den starka strömmen. Den gled med 25-30 meter tills den stoppades upp. Bilen fick bindas som en båt och teamet övernatta under bar himmel till morgonen då nivån i floden sjunkit.

Det är ett vackert landskap. Regnet har gjort det grönt och i kombination med bergen är det en njutning att färdas i detta landskap. För en månad sedan fick vi bromsa in och vänta på att en nyfödd kamelbaby skulle komma upp på benen.

Det finns många som helst inte skulle vilja ha oss här, men befolkningen är i alla fall otroligt glada för det vi gör och barnen hyllar oss som superstjärnor. När vi passerar med bilen står de uppsträckta på tå och vrålar hawaja, hawaja, hawaja och vinkar vansinnigt med armarna i vädret. När jag vinkar tillbaks blir de helt till sig. Även de vuxna skiner upp när jag säger salam allaikum och vinkar. Om ni sett filmsnuttar från sextiotalet då Beatles går in på scen så förstår ni vad jag menar… Folk är trevliga, glada och ärliga. Skulle jag tappa min plånbok så är jag ganska säker på att jag skulle få tillbaka den.