Hjälp av flygande barnmorska
"När jeepen till slut kommer fram till flyplanet har det slutat regna. Men eftersom startbanan är dränkt i vatten vågar piloterna inte lyfta. Christine undersöker Celeste. Den här gången sprids ett leende över hennes läppar. - Handen rör på sig, så barnet lever." Läs mer om hur barnmorskan Christine hjälper Celeste att föda sitt sjunde barn. Bild: Roger Job.
Mörka moln drar in över byn Cuemba. När som helst kommer det att börja regna och Läkare Utan Gränsers piloter vill att vi ger av oss av innan marken på den sandiga startbanan förvandlas till lera. Det lilla planet, som letat sig ut till den här avlägsna platsen i Bié-provinsen mitt i Angola, landade nyss med medicin, medicinsk utrustning och andra varor från huvudstaden Luanda. Piloterna är klara att lyfta när nödsamtalet kommer. Hälsocentret i Cuemba har fått veta att det finns gravid kvinna långt ute på landsbygden som behöver akut läkarvård. Det är svårt att få reda på exakt vad som har hänt, men det verkar som om det har uppstått problem under en förlossning. Man kan se den ena armen, men barnet sitter fast i bäckenet. Om detta stämmer innebär det att bådas liv är i fara och att barnet måste förlösas med kejsarsnitt. Men kejsarsnittet kan inte utföras på hälsocentret i Cuemba, det enda alternativet är att ta dem till provinssjukhuset i Kuito.
Under tiden har tunga regndroppar börjat falla och de båda piloterna ser oroligt på varandra. Det börjar bli bråttom. Den belgiska barnmorskan Christine Lebrun hoppar in bredvid chauffören i den fyrhjulsdrivna bilen. De lämnar snabbt de få husen i Cuemba och följer den ojämna, sandiga vägen ut på landsbygden. Regnet gör det nästan omöjligt att se genom framrutan och groparna i vägen fylls snabbt med vatten. Efter ett tag möter de en mindre grupp människor som bär den gravida kvinnan på en hemmagjord bår. Alla i gruppen ser oroliga och förtvivlade ut där de står i sina slitna genomblöta kläder. Christine hoppar ur jeepen, men chauffören måste fortsätta nästan två kilometer innan han hittar en vägkorsning där han kan vända. Stora delar av det här området är minerat och endast vissa vägar är rensade från minor och säkra. När han kommer tillbaka till gruppen står de och håller upp en plastskynke. Under skyddet undersöker Christine den gravida kvinnan. Hon lyssnar efter barnets hjärtslag, men med regnet smattrande mot plasten är det svårt att höra om det fortfarande slår. Kvinnan, Celesta, lyfts försiktigt in i jeepen. Endast en person kan följa med henne, men det blir inte hennes man. Att föda barn är ett "kvinnogöra", så det blir Celestas mamma som följer med i bilen.
Under hela den skumpiga resan tillbaka till byn syns smärtan i Celestas ansikte, men inte med ett ljud avslöjar hon det. Christine sitter bredvid Celesta och håller hennes hand, och hon är ändå optimistisk efter den första undersökningen. Celesta är i god fysisk kondition och hennes blodtryck är stabilt. Och eftersom hennes släktingar kontaktade sjukhuset så fort det uppstod problem under förlossningen förlorade man inte så mycket tid. Celesta är knappt 30 år men har redan fött sju barn. Tre av dem lever och fyra är döda.
I dessa avlägsna trakter i Angola är detta inte ovanligt. Här är malaria, luftrörsinfektioner, undernäring och diarré dödliga hot för barn under fem år. Och faran ökar i och med att det finns små möjligheter att få läkarvård. Jeepen stannar till vid sjukhuset innan de kör mot startbanan. Christine sätter dropp på Celesta och ger henne smärtlindrande och ett medel för att fördröja förlossningen. Eftersom förlossningen har hunnit så långt vill hennes kropp inget annat än att föda barnet, men det skulle kunna få hennes livmoder att brista. När jeepen till slut kommer fram till flyplanet har det slutat regna. Men eftersom startbanan är dränkt i vatten och ser hal ut, vågar piloterna inte lyfta. Christine undersöker ännu en gång kvinnan, som fortfarande ligger kvar i bilen. Den här gången sprids ett leende över hennes läppar. - Handen rör på sig, så barnet lever. Det tar närmare än timme innan piloterna bestämmer sig för att de vågar lyfta. Christine, som stannar i Cuemba, säger hejdå till Celesta. - Terás um bebé feliz, Celesta – du kommer att få ett fint barn – och om det blir en flicka kan du kalla henne "Esperanca" (hopp), säger hon med ett lugnande leende innan dörrarna stängs.
Under hela resan ligger Celesta på en matta längst bak i planets lastutrymme. Det här är hennes, och hennes mammas, första flygresa och eftersom vädret är så dåligt blir det en skakig flygresa. Lyckligtvis tar det bara 20 minuter till provinssjukhuset. På landningsbanan i Kuito väntar Läkare Utan Gränsers jeep på att köra Celesta till sjukhuset där de kan genomföra kejsarsnittet. Teamet från Läkare Utan Gränser blir lättade när de senare får höra att både mamman och barnet överlevde och mår bra. Celesta och hennes pojke hade tur. Utan hjälp hade ingen av dem överlevt.
Flyg nödvändigt för arbetet
I Cuemba (i Bie-provinsen) arbetar Läkare Utan Gränser med ett hälsocenter för att kunna erbjuda bra hälsovård till både lokalbefolkningen och flyktingar. I november 2003 hade teamet återuppbyggt mödravårdscentralen, men byggandet av sjukhuset pågår fortfarande så de flesta av patienterna behandlas i tält. Vid större medicinska ingrepp eller operationer måste man föra patienten till provinshuvudstaden Kuito. Det enda sättet att ta sig mellan Cuemba och Kuito är med flyg, eftersom de vägar och broar som inte förstördes under kriget har förstörts i översvämningar eller rasat. Stora delar av området är dessutom minerat.
Celesta heter egentligen något annat.