Mycket arbete men livskvaliteten är hög

En dryg vecka i Matala, Angola har gått. Som alltid när man byter arbete och det mesta är nytt känns det som mycket längre tid. En tidig morgon flög jag tillsammans med Paco som jag arbetar med i centret, samt med två kollegor till från Luanda till Lubango. Vi möttes av Senor Estrela på flygplatsen, en veteran i Läkare Utan Gränser sammanhang, en angolan som arbetat för Läkare Utan Gränser i regionen som logistiker i 12 år.

Lubango är en pärla som skiljer sig mycket från det mesta av resten av landet eftersom så lite av kriget har berört staden och regionen. Lubango är högt beläget, omgivet av berg, och har relativt välbevarad bebyggelse, parker, affärer och trafik. Det kändes som att komma till Sydeuropa ungefär. Större delen av de vita, portugiser och angolaner, som stannade i Angola under kriget, är bosatta i Lubango. Efter en kopp kaffe lastade vi pick-upen med våra tillhörigheter, och klämde in oss i framsätet tillsammans med chauffören Chico. 160 km och 5 timmar senare på en väg med många och stora hål, var vi framme i Matala. Även om lanskapet var vackert är det en resa med bil man helst undviker om man kan.

Jag fick en dags intensivintroduktion av den sjuksköterska som jag ska ta över efter. Näringscentret öppnade i november förra året i samband med att ett större antal internflyktingar strömmade in till Matala efter regeringens härjningar i kriget mot UNITA. De näringsprogram som Läkare Utan Gränser driver fungerar ungefär på följande vis; det finns ett terapeutisk näringscenter, där man behandlar de svårast undernärda barnen och vuxna. Kring Matala har vi dessutom tre näringscenter till dit de som är mindre undernärda kommer för kontroll och hämtar matransoner en gång i veckan. I lägren finns även personal som arbetar med uppsökande verksamhet för att leta reda på de som behöver behandling.

Tillsammans med Paco arbetar jag i det terapeutiska näringscentret som ligger 5 minuters promenad ifrån huset. För tillfället har vi ca 90 undernärda barn, deras mammor och syskon samt 10 undernärda vuxna i centret. Igår var jag ensam eftersom Martinho (chefen) hade ledigt. Susade runt och kollade att maten tillagades som den skulle. Det är noga med proportioner och hygien och att näringsassistenterna verkligen kollar att  barnen äter och vad de äter. Vi kontrollerar även att de tar sina mediciner och inte lider av uttorkning. Jag ser dessutom till att distributionen av mat, mediciner fungerar och att man genomför konsultationer med de minsta, under 6 månader, som är extra sköra. I tillägg handlar det om rådgivning till mammorna om mat och att de definitivt inte bör använda traditionell medicinering. Många gånger kan visserligen traditionell medicin vara likvärdig eller fungera bättre än modern, men här är den många gånger direkt livsfarlig. Lavemang med till exempel örter, mineraler och innehållet i batterier är dödlig! Traditioner är dock svåra att ändra på. Men komplikationerna är svåra att behandla och barnen kan dö. Det blir nog mycket arbete men livskvaliteten är hög! Jag kommer att trivas de få månader som är kvar.