Hjältar i det tysta

Det hemliga lagret

Nästan två månader senare, i början av november, kunde äntligen Läkare Utan Gränser återvända till baserna, bland annat i Taloqan, i norra Afghanistan. Eftersom man inte visste hur de lokalanställda, deras familjer, nödhjälpsprogrammen och de kvarlämnade patienterna hade klarat sig, lastade man bilen full med konserver, campingutrustning och lådor med livsviktiga mediciner. Sent på eftermiddagen den 13 november stannade volontärernas bil utanför den låsta porten in till Läkare Utan Gränsers gård i Taloqan. Jamaldin, en av Läkare Utan Gränsers vakter, berättade att teamet satt och pratade om en av klinikerna när man hörde tutandet utanför från de internationella volontärernas bil.

– Någon reste sig och ropade att ’Det är Läkare Utan Gränser, de är tillbaka!’

Solen gick ned innan alla hunnit skaka hand och utbyta kramar och nyheter. Då vände sig Daoud Ghulam, den lokala koordinatorn i Taloqan, till de nyanlända:

– Vill ni se vårt hemliga lager? frågade han och pekade mot bakre delen av gården. Hans lykta lyste på en låst trädörr.

– I det här rummet hade vi vårt medicinförråd. Talibanerna kom hit och såg vad vi hade och yrkade på att få ta det med sig. Vi lyckades få dem att avstå. Vi sa att det redan tillhörde dem och det afghanska folket i Taloqan. Varför skulle vi då skänka det till dem? Varför gjorde de anspråk på något som redan var deras? Och varför skulle de ta med sig allt med detsamma när vi kunde förvara det här i säkerhet och lämna ut det till dem som behövde det?

Byggde lönnvägg

Diplomatin fungerade men talibanernas säkerhetsministerium hade redan beslagtagit radion så personalen litade inte på dem.

– Efter det besöket kände vi att de skulle komma tillbaka och vi beslutade att gömma medicinerna, den medicinska utrustningen och reservdelarna till bilen. Vi byggde en tunn lönnvägg, målade den och dolde det hela. Här bakom ligger det hemliga lagret, sa Daoud och lyste på en två meter hög trave med rör.

– Det står klart och tydligt i Läkare Utan Gränsers bestämmelser att vi inte ska riskera livet för att rädda utrustning, fortsatte Daoud. Men afghanerna är ett fiffigt folk, la han till med glimten i ögat. Vi brukar kunna lura dem som försöker stjäla från oss.

I flera veckor genomsökte de elva lokalanställda i Taloqan varenda skrymsle och vrå i den 2 000 kvadratmeter stora fastigheten för att hitta ställen att gömma kontorsutrustning och andra värdefulla saker. Men Toyotan var svårast att gömma undan och behålla. Personalen rev, och återställde senare,  en bunker för att kunna köra in bilen och parkera den på en gård som inte syntes från infarten från gatan. En gång blev Toyotan upptäckt.

– Fem gånger lyckades vi förhandla, berättade Daoud. Men sedan blev vi tvungna att överlämna den på uppmaning av en mäktig talibansk ledare. Om situationen förbättrades, sa han, skulle vi få tillbaka vår bil. Han skrev ut ett kvitto. Daoud plockade roat fram kvittot ur fickan och sa:

– Man kan kalla det för plundring på ett hövligt sätt.

Varken det hövliga plundrandet, de otaliga ”besöken”, den osäkra miljön eller de närbelägna striderna lyckades stoppa det nationella teamets arbete. De lokalanställda hyrde en bil för att kunna fortsätta att ta den mobila kliniken till byn Bangi, som ligger 40 kilometer från Taloqan. De fortsatte också att driva kliniken i Taloqan och tog emot över 100 patienter per dag för grundläggande hälsoundersökningar. I ett försök att avvärja det potentiella hotet från de amerikanska bomberna tillverkade de en rödvit Läkare Utan Gränser logotyp av tyg och satte upp den på taket.

Antenn upp i rök 

Det tog en vecka innan den sanna historien om radioantennen kom i dagen. Det visade sig att man inte velat gömma antennen i det hemliga lagret i fall det hade blivit upptäckt. Därför hade man ställt den rakt upp i förbränningsugnen på gården, man tyckte att det var ett utmärkt gömställe. Trots att kocken Dour blivit informerad om gömstället lyckades han glömma bort det ett par dagar efter att talibanerna gett sig av. Han satte på ugnen och antennen gick upp i rök. Den kvällen mer än gottgjorde Dour sitt misstag genom att laga en god middag för att fira att den nationella personalen kunnat driva verksamheten utan avbrott. Och när alla var mätta och belåtna lyssnade man på traditionell afghansk musik och gjorde något som tills helt nyligen varit förbjudet: man dansade.

Text och bild: Gazelle Gaignaire