Hopp om livet efter många år av krig

Kabala, Sierra Leone, november 2002

Solen har gått ner och ännu en annorlunda arbetsdag är till ända. Utanför huset hörs ljudet från lekande barn, men jag kan också höra ljudet från grodor, exotiska fåglar och ett och annat djur. Det låter som en hel orkester under Afrikas himmel när jag sätter mig ner för att summera mina tankar och intryck från mitt volontärarbete här i Sierra Leone.

Kabala är en liten bortglömd stad som äntligen har börjat återhämta sig efter ett långt och blodigt inbördeskrig. Staden är omgiven av berg och grönska och ligger i norra delen av Sierra Leone som är ett väldigt vackert land. Människorna här har äntligen kunnat börjat leva som vanligt, och det är otroligt starkt att se deras levnadsglädje och hopp efter en mycket mörk och svår krigstid. Då präglades deras vardag av rädsla, de fick se familjemedlemmar stympas och de var tvungna att fly från sina hem för att komma undan rebellerna, RUF (Revolutionary United Front). Men nu är det äntligen fred i landet och jag hoppas innerligt att den ska vara. Tyvärr har kriget lämnat många spår efter sig i form av undernärda barn och svårt sjuka människor eftersom de inte haft möjlighet att få vård.

Läkare Utan Gränser har funnits här i Kabala för att ge sjukvård och stöd under både svåra och goda tider och det märks att befolkningen uppskattar vår närvaro. Trots allt svårt de tvingats gå igenom är människorna här väldigt vänliga och varma och de möter mig ofta med ett leende. Det känns skönt att veta att vi gör nytta och det underlättar vårt arbete, särskilt när vi ställs inför nya svåra situationer. Jag tillbringar en hel del tid på dåliga vägar som blivit förstörda av kriget, för att ta mig till olika hälsokliniker. Men det är det värt, eftersom vi kan ge stöd och medicin och behandla många sjukdomar i tid. Det gör också att vi kan vaccinera barn i byarna ute i ”mitten av ingenstans” där befolkningen lever i hyddor. Det känns oerhört starkt och överväldigande att få möta dessa människor.

Nu har jag varit här i snart 5 månader och jag har sett mycket som berört mig djupt. Jag har mött många människor och varit med om saker som jag tror att jag aldrig kommer att glömma. Jag har upplevt känslor av maktlöshet då många kommer för sent till sjukhuset eftersom det är svårt att ta sig dit eller på grund av bristande tillgång på viktiga mediciner. Men jag har också känt hopp och glädje då jag ser att vi trots allt kan hjälpa människor som inte klarar sin situation själva. Tänk dig att komma till sjukhuset på kvällen då det enda ljuset kommer från fotogenlampornas lågor. Föreställ dig patienterna i slitna sängar omgivna av moskitnät, sjukhusets kala väggar och lukten av sjukdom och fattigdom... Jag minns en flicka som var svårt sjuk i malaria och som inte var kontaktbar på kvällen då jag och den belgiska läkaren Alexandra kom dit. Flickan fick behandling och återhämtade sig, men många av dem som drabbas av malaria dör. Särskilt barnen är utsatta eftersom de inte får behandling i tid. Jag minns också en liten pojke, tre år gammal, som inte blev bättre trots att han varit på vårt nutritionscenter ganska länge. Det visade sig att han inte bara var undernärd – han hade tuberkulos också! Nu får han behandling och är idag mycket bättre. Han skrattar ofta och tycker om att busa med sin mamma och kan snart lämna nutritionscentret.

Jag har stor respekt för denna drabbade befolkning, och jag kommer aldrig att glömma min tid här eller känslan av tillfredsställelse när vi lyckats rädda ytterligare ett liv. Jag är också oerhört glad och tacksam över att det finns så många som vill hjälpa till. Det är de bidragen som gör det möjligt för Läkare Utan Gränser att fortsätta att stödja dessa människor som är beroende av vår hjälp.

Jag önskar dig en God Jul!