Dyrbara droppar

Åtta månader gammal och endast 5 kg tung. Den lilla flickan låg i sin mormors knä framför mig och tittade med stora ögon. Mamman var hemma med nästa nyfödda barn och därför kom nu mormodern till sjukhuset. Först njöt jag lite av lugnet hos flickan. Jag hade redan avverkat ett flertal patienter denna morgon, och de flesta hade börjat skrika så fort de fick syn på mig. En vit doktor, en mzungu (viting) är skrämmande för de flesta 2-3 åringar. Det var skönt med en tyst patient som omväxling. När jag tittade lite närmare på henne förstod jag att hon faktiskt inte alls var speciellt lugn, utan faktiskt väldigt sjuk. Kanske liknelsen är dum, men tankarna gick till en nyfångad abborre som ligger på bryggan och kippar efter luft.

Den lilla flickan andades på så fort hon kunde och detta upptog all hennes kraft. Febern hade kommit för sju dagar sedan och de senaste dagarna hade även diarré och kräkningar tillkommit. Livsenergin rann ordagrant ur henne medan hon kippade efter luft. Mamman hade slutat amma henne redan vid fyra månaders ålder på grund av att hon blivit gravid igen och flickan var gravt undernärd. Jag är van hemifrån Sverige att bedöma eventuell blodbrist genom att titta på hudfärgen, vilket blir lite svårare med afrikanska barn, i alla fall innan man vant sig. Här var det dock inte så svårt att se. Hennes små handflator och slemhinnor i mun och ögon var mycket bleka. Vårt laboratorium bekräftade misstanken om malaria med allvarlig anemi. Blodvärdet, Hb, var 23mg/L (normalt borde det ligga åtminstone över 100.) Allvarlig anemi definieras av WHO som under 50 och om värdet sjunker under 40 rekommenderas skyndsam blodtransfusion.

Jag tog med mig mormor och barn till pediatrikavdelningen och ordnade med inläggning. Att ordinera blodtransfusion är dock inte så självklart som att fylla i en ordinationslapp hemma i Sverige. Sjukhuset här har ingen blodbank och vid varje individuellt tillfälle måste vi söka bland släktingar eller vänner. I det har fallet dök ingen släkting upp innan jag lämnade sjukhuset den eftermiddagen och en allmän förfrågan gick ut via Moskén efter en donator. Flickan behövde ca 120 milliliter blod, eller ca en kaffekopp, för att överleva. När jag nästa morgon satt i bilkonvojen på väg till sjukhuset visste jag via en kollega som haft jour under natten att något blod inte hade dykt upp hittills. Min filippinska kollega, som hade samma blodgrupp som den lilla flickan sa sig vara beredd att donera den lilla mängd som behövdes. Jag var rädd att finna en tom säng i hörnet där hon låg. Lyckligtvis fann jag istället mamman som nu satt bredvid sin dotter på sängkanten. Flickan hade svarat bra på antibiotika och malariamedicin men låg fortfarande och flämtade för sitt liv.

Senare under dagen fick hon till slut sina dyrbara droppar. Paradoxalt nog höll själva transfusionen på att stjälpa henne igen. Undernärda barn med grav anemi är extremt känsliga för övervätskning och hon var nära på att ”drunkna” när hon till slut gavs kaffekoppen med blod. En liten kämparsjäl var hon nog och den har gången klarade hon sig. Förhoppningsvis kan hon stanna på sjukhuset länge nog för att undvika en ny snar malaria infektion och hinner kanske äta upp sig lite innan nästa omgång. Jag bär med mig hennes och mormoderns ansikte i minnet. Det är sådana minnen jag samlar på härnere!