När rädslan inte tar slut

I Tjetjenien fortsätter våldet. Den svårt plågade civilbefolkningen lever under dagliga hot och trakasserier och många familjer har förlorat allt, sina hem, sina tillhörigheter, sina anhöriga. Säkerhetsläget gör det nästan omöjligt för såväl hjälparbetare som journalister att besöka landet och berätta om de ryska truppernas övergrepp. Omvärlden har vänt tjetjenerna ryggen och i Tjetjenien fortsätter våldet.

Vi tillåts bara hjälpa vissa.

Den 27 mars: Läkare Utan Gränser träffar utrikesminister Anna Lindh för att berätta om situationen i Tjetjenien och Ingusjien. Läkare Utan Gränser är en av de få organisationer som fortfarande arbetar inne i Tjetjenien. Med i delegationen finns Michiel Hofman, från Läkare Utan Gränser, som nyligen har återvänt från Groznyj, Tjetjeniens huvudstad. Han berättar:

Hur är situationen i Groznyj idag?

Situationen är extremt obalanserad… Det är väldigt tydligt att kriget i Tjetjenien fortfarande pågår, det finns militära check-points överallt, militärflyg patrullerar vissa områden och när jag var där hördes intensiv skottlossning. De få människorna som fortfarande finns kvar i Groznyj kan inte röra sig fritt och bor i förstörda hus, utan elektricitet och vatten.

Vad menar du med ”obalanserad”?

Jag har arbetat i många konfliktzoner, i Bosnien, Burundi, Sri Lanka - och oftast uppstår en viss normalitet i krigstillståndet, absurd eller ej, ett slags balans. Kriget pågår men människorna hittar trots det ett sätt att gå vidare med sina vardagsliv. I Tjetjenien är det inte så, det har inte uppstått någon tillfällig, mer pragmatisk, förståelse mellan den ryska militären och civilbefolkningen. Befolkningen lever i ständig osäkerhet, fångade mellan den ryska militären och olika rebellgrupper. Känslan av absurd ”krigstidsnormalitet”, som till exempel i Sarajevo, är helt frånvarande här. Det är det ena som slår en. Det andra är känslan av total desperation. Så snart människor förstår att du är utlänning och representerar någon slags internationell organisation så är de villiga att ta risken att prata med dig och berätta. För dem verkar det viktigaste vara att de inte ska glömmas. För dem är min blotta närvaro någon slags säkerhet. Trots att de riskerar repressalier både från den ryska armén och rebellerna om de pratar med mig, så tvekar de inte en sekund.

Varför har det inte uppstått någon ”krigsnormalitet” just här?

Jag vet inte riktigt, det mesta liknar andra konflikter. Men konflikten här är extrem: Alla har någon nära familjemedlem som har blivit dödad eller kidnappad det tre senaste åren. Det är skillnad på att höra talas om att någon har blivit dödad – mot att det är ens egen son, dotter, far, mormor... Det råder en fullkomlig misstro och det gör det nästan omöjligt, på båda sidor, att kompromissa.

Har situationen förändrats sedan den 11 september?

Situationen i sig har inte förändrats. Det har sagts att nu kan Ryssland göra vad de vill, trappa upp sin militära aktion mot Tjetjenien - och så vidare. Men aktionen var redan så intensiv att den inte kunde trappas upp. Hur många bomber kan man släppa på ett berg? Men det som har ändrats är att Ryssland nu kan göra detta, och fortsätta att göra det, utan någon som helst internationell inblandning eller protest. De presenterar det som samma slags aktion mot terrorism som i Afghanistan, i Palestina eller i Tibet… Om någon klagar på deras taktik så stöder man terroristerna.

Påverkar detta hjälparbetet?

De rysk-tjetjenska myndigheterna sätter upp en rad byråkratiska och praktiska barriärer som i praktiken betyder att hjälporganisationer, som Läkare Utan Gränser, bara når fram till ett begränsat antal behövande. Myndigheter säger rakt ut att det är de som bestämmer vilka grupper som ska få humanitär hjälp – och att detta sker enligt militära och politiska kriterier. Enligt dem kan bara den del av befolkningen som stöder regeringen och Ryssland få humanitär hjälp. Vi är en av de få organisationerna som fortfarande finns på plats och arbetar för att nå alla grupper. Men det är svårt. Vi försöker förhandla oss fram till de delar av Tjetjenien där det finns medicinska behov, oavsett om det är rebellområden eller ett rysktkontrollerat område. Just nu åberopar de ryska myndigheterna en ny antiterroristlag för att stänga oss ute från de delar av republiken där de anser att så kallad terrorverksamhet pågår.

Vad är viktigast i Tjetjenien idag?

Att vi når fram till alla befolkningsgrupper, oberoende av politiska och militära överväganden. Människor har en fundamental rätt till humanitär hjälp, baserad på behov. Om den rätten inte respekteras så hotas hela det humanitära imperativet – grunden till att Läkare Utan Gränser startade för över 30 år sedan. Det är också viktigt att visa människorna i Tjetjenien att de inte är bortglömda, att det fortfarande finns människor som vet att de existerar. Det är viktigt att finnas på plats, att vittna om vad som händer och faktiskt försöka ge befolkningen något slags skydd bara genom att vara där.

Det finns minst 150 000 flyktingar i Ingusjien. Hur är situationen där?

De flesta flyktingarna i Ingusjien kommer från Groznyj som totalförstördes 1999. Och då menar jag totalt, det går nästan inte att föreställa sig hur sönderskjuten och sönderbombad staden är. … Men huvudorsaken till att flyktingarna stannar kvar är inte de förstörda husen. Det handlar det om säkerhet. Alla har redan förlorat en eller flera familjemedlemmar. De vill inte förlora fler. Därför bor de kvar i de tält som de fick för tre år sedan när de kom, tält som nu börjar falla sönder. … Vi ser resultatet av detta på våra kliniker. Flyktingarna får fler och fler infektioner i luftrören eftersom de lever i kyla och regn. De får diarrésjukdomar, eftersom det inte finns sanitet och rent vatten. Och de får i stort sett ingen hjälp. Men trots att levnadsförhållandena i Ingusjien är under all kritik så väljer människorna att stanna. Det säger mycket. Om, eller när, säkerhetsfrågan är löst tror jag att de flesta skulle återvända och bygga upp Groznyj igen.

VAD GÖR LÄKARE UTAN GRÄNSER I OMRÅDET? Av säkerhetsskäl är enbart ett fåtal av Läkare Utan Gränsers volontärer baserade inne i Tjetjenien. År 2000 kidnappades en av Läkare Utan Gränsers medarbetare och hölls som gisslan under en månad.

[a href=mall1.asp?ArtikelID=145&UrvKat=31 target=_self]

I augusti i år blev Arjan Erkel, ansvarig för organisationens verksamhet i Dagestans bortförd.[/a]

Organisationen gör dock täta besök in i landet från grannrepublikerna. Sammanlagt arbetar idag runt 70 lokalanställda och nio internationella volontärer i Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan. Medicinskt så arbetar Läkare Utan Gränser med att upprätthålla den grundläggande sjukvårdstrukturen som har slagits sönder av konflikten och befolkningsrörelserna. Det förekommer utbrott av epidemier som tbc, dysenteri och gulsot och till det kommer olika krigs- och sprängskador.

Organisationens läkare och sjuksköterskor tar också hand om de hundratusentals flyktingar som bor i tältläger, hos värdfamiljer eller i förläggningar i Ingusjien och i Dagestan under allt svårare och mer riskfyllda förhållanden. De är helt beroende av hjälp utifrån men får idag i stort sett ingen assistans. Denna oacceptabla humanitära situation är ett direkt resultat av Rysslands vägran att hjälpa de tjetjenska flyktingarna, en strategi som Ryssland har tillämpat i nästan ett år för att pressa flyktingarna att återvända till Tjetjenien. För att förbättra de sanitära förhållandena och livsvillkoren för flyktingarna har Läkare Utan Gränser delat ut grundläggande nödhjälpsutrustning till människor i dessa områden och genomfört byggnads- och reparationsarbeten. Förutom det medicinska arbetet så är det Läkare Utan Gränser internationella volontärers uppgift att vara oberoende observatörer. Oberoende kan bara garanteras av någon som inte har något med konflikten att göra. En internationell närvaro garanterar dessutom en viss, om en begränsad, säkerhet för befolkningen.

TEXT: KATARINA WALLENTIN