Mitt i allt elände - humor och glädje

Hur är det att vara hemma igen?

Det är skönt att återse vänner och familj. Men det är en våldsam omställning. Det är svårt när folk frågar hur man har haft det och man ska ge en resumé på några sekunder.

Saknar du Sierra Leone?

– Jag saknar människorna, mina kollegor på kliniken. När man känner till landets historia, med allt de har råkat ut för, så förväntar man sig att de ska vara en samling bittra typer, hårdhudade – men det är de inte. De hade en fantastisk förmåga att bemöta motstånd och problem på ett bra sätt – att se på saker konstruktivt och mitt i allt elände hitta humor och glädje.

Vad var svårast?

– Att inse begränsningarna för vad vi kunde göra för våra patienter med de resurser som fanns. Någon gång i veckan åkte vi ut till våra primärvårdskliniker ute i byarna. Det tog oss nästan tre timmar att komma dit och när vi kom fram var de värsta fallen ofta så allvarliga att enda sättet att rädda dem var att ta patienterna, till vår klinik eller sjukhuset. Vi fungerade ofta som någon typ av ambulansverksamhet.

– Senare under uppdraget var jag en hel del uppe vid gränsen mot Liberia och Guinea, i rebellernas område, för att öppna upp kliniker där. Det var mycket diskuterande och förhandlande med underofficerare och kommendanter för att vi skulle få tillåtelse att arbeta där. Läkare Utan Gränser har dåliga erfarenheter rent säkerhetsmässigt från det området, våra volontärer har kidnappats och utsatts för hot… Samtidigt är behoven allt för stora för att man ska kunna ignorera dem. Men det var svårt att det tog så lång tid. Varje veckas fördröjning innebar att fler flyktingar dog.

Var du rädd någon gång?

– Nej inte rädd, det var jag nog inte. Lite osäker kanske man kände sig någon gång. Speciellt när man stötte på alkohol eller narkotikapåverkade soldater eller rebeller. De var ofta trevliga – men det känns ändå osäkert när människor med vapen inte är vid sina sinnens fulla bruk…

Kändes det som om du gjorde någon nytta?

– Ja… Behoven är enorma. Många i Sierra Leone bor fortfarande i flyktingläger. De vågar inte – eller vill inte – återvända hem till sin by. Och sjukvårdsstrukturen är helt sönderslagen. Staten har inga pengar för att betala löner och mycket av den sjukvård som finns drivs av biståndsorganisationer. Dessutom är det nästan omöjligt att uppskatta de psykologiskahjälpbehov som landets befolkning har efter kriget… Ibland när man såg dessa ändlösa behov kändes det som om vårt arbete bara var en droppe i havet. Men andra gånger, när man såg att vår klinik fungerade, att människor fick hjälp, att patienter tillfrisknade, då kändes det definitivt som om vi gjorde nytta…

– Dessutom tror jag att vi behövs för att vittna om vad som händer, för att svara för de allra mest utsatta. Vi pratade mycket med patienterna om vad de hade varit med om, skrev ned deras vittnesmål och skickade till huvudkontoret i Freetown. Om en ny patient kom in och det visade sig att hon har gått hela vägen från ett av rebellområdena så frågade vi henne hur hon har tagit sig fram, hur hon har skaffat mat, om hon hade utsatts för övergrepp, vad som hade hänt med hennes barn och familj och så vidare.

Vad lärde du dig av tiden i Sierra Leone?

– Man ser på problem på ett annat sätt. Man får ett annat perspektiv, en annan referensram – en social medvetenhet kanske. Det är ju så lätt att man bara går på i sina gamla spår och rutiner, både i sitt arbete och i sitt privatliv och när något går fel, så gnäller man. Trots att det egentligen inte är ett så stort problem.