Handling istället för siffror

"Att behandla eller inte behandla människor med hiv är för oss inte ett val – det är en moralisk nödvändighet att se till att alla i behov av behandling verkligen får tillgång till denna."

Tänk om detta, som borde vara självklart, kan bli verklighet! Men för det behövs egentligen inga fler konferenser, skrivna deklarationer och uttalade goda viljor. Vi vet redan vad vi behöver veta för att kunna bekämpa effekten av denna för människan förödande infektion. I stället för att omsätta denna kända kunskap i handling kommer vi de närmaste dagarna återigen att översvämmas med siffror om hivutbredningen i världen, om hur många som smittas och som dör varje dag. Det som sker och skett framställs som något obevekligt, nästan opåverkbart och på det sättet undviker vi att egentligen beröras. Men så är det inte - eller egentligen - så skulle det inte behöva vara. Förutsättningarna eller spelreglerna kan ändras. Flertalet av de 9.000 som dör varje dag, året runt, år efter år, skulle kunna fortsätta vara föräldrar, lärare, bönder och sjuksköterskor om de fick tillgång till samma livräddande behandling som deras hiv-infekterade bröder och systrar får i den rika delen av världen.

Idag behandlas i fattigare länder cirka 230.000, färre än 5% av de uppskattningsvis 6 miljoner som är i omedelbart behov av behandling, och hälften av dessa bor i ett enda land – Brasilien. Det finns heller ingen anledning att vara nöjd med de små framsteg som skett de senaste åren. När den förra konferensen hölls i Durban och en årsbehandling av hiv kostade 100.000 kronor satte MSF (Läkare Utan Gränser) som mål att den bara skulle kosta 2.000 kronor. Detta sågs då som orealistiskt. Två år senare är vi nästan där genom att tillverkare i Indien producerar en så kallad trippelkombination till en kostnad av mindre än 1 dollar per dag. Men då har väl eller kan ju alla få behandling! Nej, så enkelt var det inte.

De mycket uppmärksammade prissänkningarna från olika läkemedelsbolags sida har endast lett till att 30.000 personer fått dessa mediciner. Priset är fortfarande för högt och tillgången är ofta dessutom omgärdad med villkor från företagens sida, vilka är svåra att uppfylla. Invändningar infinner sig också omedelbart att det finns inte personella eller materiella resurser i dessa länder och att behandlingen inte skulle vara tillräckligt kostnadseffektiv. I stället anser många att de begränsade resurserna bör satsas på preventiva insatser för att förhindra att ännu fler blir smittade. Men resurser kan skapas, förutsättningar förändras. Den totala kostnaden för förebyggande och behandling i världen har uppskattats till 10 miljarder dollar årligen. Mycket pengar, javisst, men avrundningssiffror i exempelvis USA's försvarsbudget. Det motsvarar att de sju rikaste länderna i världen (G7-gruppen) skulle avsätta 0,035% av sin bruttonationalprodukt – mindre än 50 öre av varje 1000 intjänade kronor. Visst borde vår solidaritet med dessa utsatta vara värd denna skärv?

När MSF för ett år sedan startade sitt behandlingsprojekt i Khayelitsha utanför Kapstaden sa tvivlarna att det var omöjligt, för dyrt och för komplicerat. Hittills tar emellertid 95% av patienterna sina tabletter på avsett sätt med mycket god effekt. Farhågorna har kommit på skam, liksom på andra håll i världen där liknande pilotprojekt bedrivs. Utmaningen nu är att upprepa framgångarna fast i större skala.

Läkare Utan Gränsers insats syftar inte till att ersätta hälsomyndigheterna utan till att förbättra livet för några av de som lever med hiv/aids och stimulera andra att starta och utvidga projekt. Att behandla eller inte behandla människor med hiv är för oss inte ett val – det är en moralisk nödvändighet att se till att alla i behov av behandling verkligen får tillgång till denna. Vi vet att det är svårt men vi vet nu också att det är möjligt. Idag dömer rika länder i norr befolkningen i fattiga länder till döden. Läkaren i Malawi skall inte behöva säga till sin hiv-sjuka kvinna, som ensam försörjer sina barn efter att maken har dött, att behandling finns men tyvärr kan vi inte ge dig den. Hennes barn skall inte behöva bli föräldralösa.

Vad innefattar ”plikten att handla”? Att utvidga tillgången till behandling. Läkare Utan Gränser och andra organisationer kan visa på möjligheten, men det är regeringars och internationella organisationers skyldighet att genomföra det i större skala.

Lägg pengarna på bordet.

Biståndsgivare har avsagt sig sitt ansvar och upprepade gånger brutit sina löften genom att endast bidra med 8% av vad som utlovats till den globala fonden mot HIV/AIDS, tuberkulos och malaria.

Bekämpa den falska motsättningen mellan prevention och behandling.

Vissa forskare argumenterar för att prevention är mer kostnads-effektiv. Detta är medicinskt och etiskt oacceptabelt – vi kan inte stå vid sidan och se miljoner redan infekterade dö.

Genomför prissättning efter betalningsförmåga

inte efter de priser som de patenthållande läkemedelsbolagen tar ut för att tillfredsställa sina aktieägare.

Använd olika metoder för att öka tillgången.

Överför teknologi för lokal eller regional läkemedelsproduktion, stimulera konkurrens mellan olika tillverkare och utnyttja möjligheten i internationella handelsavtal att tillverka eller importera billiga läkemedel om folkhälsan är hotad.

Förenkla behandling och uppföljning.

Utveckla fler och enklare läkemedelskombinationer liksom enklare sätt att bedöma när behandling bör påbörjas och hur den skall följas upp. Det krävs mod att förändra – ett mod som ofta visats av enskilda personer som själva varit hivinfekterade. Visa en bråkdel av det engagemang som skapats för att bekämpa den internationella terrorismen efter den 11 september. Och börja nu! Att inte kunna göra allt omedelbart får inte vara en ursäkt för att inte göra någonting.

PEHROLOV PEHRSON. Infektionsläkare och ordförande i Läkare Utan Gränser sedan september 2002.