”Vår chaufförs alla sju bröder dog under kriget”

Vad var det svåraste med ditt jobb?

– Det svåraste var helt klart att se de barn som vi inte kunde rädda. Men mitt bland all denna sorg och död så fanns det massor med glädje. Man lärde känna barnen och mammorna, eller mormödrarna, och fick se hur barnen levde upp igen. Den känslan går nästan inte att beskriva. Om ett barn bara hade sin mormor kvar kunde vi få igång mjölkproduktionen genom att koppla en sond till bröstet, som gick till en skål med mjölk. När barnet sedan sög på bröstet så fick det mat samtidigt som mormoderns gamla tunna bröst fylldes med mjölk igen. Det var helt fantastiskt.

Hur var situationen i Camacupa?

 – I lägret bodde nästan 60 000 flyktingar. Som om alla i en liten svensk stad vore på flykt! När jag åkte hem i oktober fanns det över 700 undernärda barn i våra kliniker och då hade det ändå blivit mycket bättre sedan i maj. Camacupa i sig var en spökstad. Husen var alldeles sönderbombade och det fanns ingenting kvar. Vi bodde i ett hus mitt i byn där det fanns el till klockan tio på kvällen. Mat lagades på fältkök eller över öppen eld. På natten kunde det bli riktigt kallt, tio – tolv grader. Svårast var det för de för tidigt födda barnen i våra kliniker så till dem köpte vi extra kläder på marknaden. Dessutom hade vi värmefiltar som vi lade över dem på natten.

Var du någonsin rädd?

 – Ja, någon gång. Men vi rörde oss aldrig ute efter att det blivit mörkt och när vi åkte till lägret hade vi alltid radiokontakt med huvudkontoret. Värst var minorna, hela landet är fortfarande minerat. Det finns knappt några vilda djur kvar eftersom de har trampat på minorna. Jag arbetade en del med ett så kallat mobilt team som åkte ut på landsbygden dit hjälpen har svårt att nå. På fälten där ligger minorna tätt. Det är en av orsakerna till svälten. Bönderna kan inte odla den bördiga jorden när den är minerad.

Hur har människors liv förändrats efter vapenstilleståndet?

 – De har fått en tryggare vardag, det är nog det viktigaste. En morgon var det skottlossning och som ny i landet lägger man genast benen på ryggen och springer. Men den lokala personalen reagerade inte ens, de är så vana. Det angolanerna hade upplevt var nästan omöjligt att föreställa sig. Vår chaufför berättade att alla hans sju bröder dog under kriget. Han hade hittat sin pappa i en gatukorsning, död, med kroppen delvis uppäten av hundar. Sådant går inte att förstå.

Var det något som gjorde dig arg?

 – Orättvisan i landet. Angola är ju ett otroligt rikt land, med massor av naturtillgångar och diamanter. Och ändå är det så många som svälter. Dessutom var det väldigt frustrerande att det tog sådan tid innan det kom hjälp från omvärlden trots att media rapporterade om svältkatastrofen. På många sätt kom hjälpen för sent.

Vad lärde du dig av tiden i Angola?

– Man lär sig uppskatta saker som man tar för givna här hemma, som att man har en familj. Vi hade fem föräldralösa syskon som var tvungna att stanna väldigt länge i vår näringsklinik. Pappan hade dött under kriget och mamman blev sjuk och dog under tiden hennes fem barn vårdades för undernäring hos oss. Eftersom de nu var föräldralösa fick de stanna kvar tills vi slutligen hittade deras morföräldrar i en angränsande by så att de kunde återförenas med sin familj. Jag kommer aldrig att glömma de barnen eller hur fantastiskt det var att hitta deras släktingar.

Text: Katarina Wallentin