Hopp om fred – men hjälpen är hotad

Krisen i den Demokratiska Republiken Kongo har utmärkts av inbördeskrig, etniska rensningar och svält. Trupper från flera olika länder, Uganda, Rwanda, Zimbabwe, Angola och Namibia, har ingripit i konflikten. Många, bland annat FN, menar att de stridande parterna medvetet förlänger konflikten för att kunna plundra landet på naturtillgångar.

Sedan 1998 har över tre miljoner människor dödats på grund av stridigheter, direkt eller indirekt, och ännu fler har tvingats fly. I vissa byar lever så många som 8 av 10 som internflyktingar. För befolkningen är brist på mat och hälsovård samt brutala övergrepp, som plundring och våldtäkt, en del av vardagen.

Idag pågår förhandlingar för att en fredsprocess ska kunna påbörjas. Bland annat har fredsavtal slutits med grannländerna Uganda och Rwanda. När de rwandiska trupperna drog sig ur landet uppstod dock ett säkerhetsmässigt tomrum i östra Kongo och lokala beväpnade trupper började slåss om makten. Flera av Läkare Utan Gränsers medicinska projekt i området måste kanske avbrytas på grund av det instabila läget. Man har bland annat tillfälligt tvingats stänga en hälsoklinik som var central för hela regionen.

I östra Kongo arbetar Läkare Utan Gränser med en rad olika medicinska nödinsatser, allt från bashälsovård till att bekämpa utbrott av malaria, mässling och kolera. I områden som är speciellt svårt drabbade och isolerade av oroligheterna arbetar organisationen också med matdistribution till de svagaste grupperna. Läkare Utan Gränser försöker nu förhandla för att få tillgång till de områden i östra Kongo som kontrolleras av Mai Mai-milisen. Förhandlingarna måste ske på två plan eftersom det krävs klartecken av både Mai Mai-milisen och den konkurrerande rebellgruppen RCD (Rassemblement Congolais pour la Democratie). Å ena sidan ska man ta reda på hur säkra överenskommelser med Mai Mai-milisen är, å andra sidan är rebellgruppen RCD inte speciellt positiv till att humanitära hjälpprojekt startas i Mai Mai-kontrollerade områden.

Läkare Utan Gränser har under åren satsat enorma resurser för att hjälpa den nödlidande befolkningen i Kongo. Trots detta verkar det inte finnas någon gräns för hur mycket man skulle kunna göra. Det är ett ständigt dilemma att arbeta i ett land där lidandet är så stort att man alltid känner sig otillräcklig. Som en volontär uttryckte det:

– Var vi än stannar med bilen så skulle vi behöva starta ett projekt.