Hälsningar från en sköterska på flygande fot

Södra Sudan, november 2002

– I dag kommer det att regna, säger mannen och fortsätter med bestämda steg över den heta landningsbanan.

Jag kisar med oförstående ögon upp mot den klarblå himlen och den gassande solen.

– Varför tror du det? frågar jag med tvivel i rösten.

– Hör du inte fågeln som alltid sjunger innan regnet kommer? svarar han.

Vi är på väg till mannens hem. Hans dotter är sjuk och jag hoppas kunna hjälpa henne. De har försökt med allt som finns till hands, men hon blir inte bättre. Det är bara 45 minuter sedan flyget lämnade mig och min medarbetare i byn. Vi hade just hunnit slå upp våra tält när mannen kom. Hans ärende är brådskande och jag ser att han plågas av dotterns sjukdom. Jag har packat ner mitt stetoskop och min lilla väska med nödmediciner och försöker göra mitt bästa för att hinna med i den långe mannens steg. Efter 30 minuters rask promenad i sudanesisk lunchhetta frågar jag mannen:

– Hur långt är det till ditt hem?

– Åh, jag bor nära, vi har redan gått halvvägs, svarar han och ser lite gladare ut.

Mannens dotter har astma och besväras mer nu under regnperioden. I min väska har jag vad hon behöver och vi kan ännu en gång häva ett anfall. Flickan har varit med många gånger förr, och hennes leende ökar i takt med att hennes andning blir mindre och mindre ansträngd. Efter en pratstund och en kopp te, återvänder jag med mannen till vår tältplats.

Jag befinner mig mitt i södra Sudan i ett område som heter Bahr el Ghazal. Här driver Läkare Utan Gränser ett antal hälsocentraler och mindre sjukhus. Mitt ansvar som distriktssköterska är att samordna fyra små kliniker ute i obygden. Två av dem kan vi nå med bil och de andra två endast med flyg. Tillgängligheten är dock alltid beroende på hur säkerheten är i området. Vi håller till i rebellernas område som omringas av regeringsstyrda städer och byar. Skottlossning, granater och vapen är vanligt förekommande, även om det har varit lugnt nu i några månader. Svårigheterna med att transportera läkemedel och problem med att nå ut till hälsocentralerna gör att det ibland känns frustrerande att inte kunna göra mer för den drabbade civilbefolkningen.

Inbördeskriget har härjat i landet i snart 20 år och det sätter sina spår. Infrastrukturen i södra Sudan är körd i botten och människor ges få möjligheter till utbildning och utveckling. Den sjukvård som fungerar bedrivs av Läkare Utan Gränser och andra humanitära hjälporganisationer. Utan vår närvaro här vore livet ännu hårdare för folket runt omkring mig. Genom att finnas på plats och dela människors vardag känns det som om vi mitt i allt elände för med oss lite hopp.

– Vi börjar tro att omvärlden har glömt bort oss, sade en kvinna till mig som just fött sitt sjunde barn på vårt lilla sjukhus. Så går dagarna. Vid sextiden lägger sig mörkret som ett lock över byn. Fotogenlamporna brinner och man samlar sina tankar över middagen. Teamet är litet men gemenskapen stor. Man blir beroende av varandra när man bor så tätt inpå. Dagens bekymmer och glädjeämnen delas och i morgon väntar en ny, het, dag med allt vad det innebär. Jag kan inte annat än sända en tanke av tacksamhet för den uppväxt och de möjligheter jag har fått där hemma i norra Sverige.

RoseMarie Blind, distriktsköterska i Södra Sudan