Ett mirakel att folk överlever

Ingen sjukvård

I tolv år har nu inbördeskriget rasat i Somalia. Tiotusentals människor fått sätta livet till och ännu fler har blivit sårade eller tvingats fly. På sjukhuset i Galkaayo var nästan hälften av dödsfallen både 2000 och 2001 orsakade av krigsskador, direkta eller indirekta. De som skadas av landminor i isolerade regioner har svårt att få tag på proteser eller få behandling. Ibland ligger den närmaste kirurgkliniken i områden med stridigheter och de som bor på landsbygden kan inte komma fram och opereras i tid. Utan centralregering finns det ingen fungerande sjukvård och sju av tio har inte tillgång till vård överhuvudtaget. Under de här omständigheterna är det ett mirakel att folk över huvud taget överlever. Abdi Nur arbetar för Läkare Utan Gränser i staden Xuddur, nära gränsen till Etiopien.

– Ja, du vet, säger han, om vi sätter oss ned och gråter kommer vi aldrig på fötterna igen. Så vi skrattar och försöker göra det bästa av situationen. Fast, tillägger han tankfullt, ibland är det svårt. Det är ganska påfrestande att vara positiv jämt.

Kunde inte misslyckas 

1992 hade inbördeskriget i Somalia pågått i två år och landet hade drabbats av svår hungersnöd. I december inleddes en FN-insats, UNOSOM II, med syfte att dela ut livsmedel för att lindra svälten. I viss mån lyckades man med det. USA, som ledde insatsen, kallade den ”Operation Restore Hope” och världen, inklusive de flesta hjälporganisationer i Somalia, applåderade. Den väpnade styrkan, UNITAF, var auktoriserade av FN att använda våld om så krävdes. 20 länder sände 38 000 soldater. 25 000 av dem var amerikaner. Den dåvarande amerikanska presidenten, George Bush, sa att detta var ’Guds arbete’ och ’det kunde inte misslyckas’. Men man begick två stora misstag. Istället för att marginalisera krigsherrarna så prövade man att få deras stöd– det gav dem politisk kreditbilitet. Dessutom försökte man aldrig på allvar att avväpna av de stridande parterna.

Den enorma vapenarsenal som fortfarande finns kvar i landet fick ödesdigra konsekvenser för UNOSOM II. Den 5 juni 1993 blev FN oåterkalleligen inblandat i inbördeskriget när 25 pakistanska FN soldater mördades. Jakten på de skyldiga blev starten på en våldsspiral som bland annat ledde till att FN huset i huvudstaden Mogadishu fick öknamnet ”Mördarnas läger”. Det finns inga säkra siffror, men man tror att runt 44 amerikaner och 2000 somalier dödades fram till mars 1994 då USA kallade hem sina trupper. Ett år senare, i mars 1995, avslutades UNOSOM II och FN drog sig ur landet.

Brutalt land

Idag beskrivs ofta Somalia som ett land där galenskapen regerar, där anarki är vardag och klanbaserat våld så utbrett att alla fredsförhandlingar är lönlösa. Rädslan bland länderna i väst för att bli inblandade i Somalia igen har ibland cyniskt kallats ”Vietmalia” syndromet. Men om man tittar bakom klichén av de galna somalierna så finns en annan verklighet. Mellan krigsherrarna och deras vapenviftande milis syns ansikten av kvinnor och barn, unga och gamla, som kämpar för att överleva i ett land där det råder ett kroniskt kristillstånd. För vanliga människor är det en omåttlig ansträngning att skaffa mat, vatten, tak över huvudet och sjukvård. Läkare Utan Gränser är inte den enda organisation som försöker hjälpa somalierna, men under de senaste tio åren har många hjälporganisationer antingen flyttat sin verksamhet norrut, som är en säkrare del av landet, eller försvunnit helt. Läkare Utan Gränser har varit verksamma i Somalia sedan 1986 och försöker stanna i de mest isolerade områdena i söder där hjälpbehovet är störst.

– Ordet jag skulle använda för att beskriva Somalia är ”brutalt”. Hela livet, från födsel till död, och alla ritualer som omger det, karakteriseras av brutalitet. Jag skulle inte säga att ett liv är billigt här. Dat är bara väldigt lätt att förlora, säger Chris Daley som arbetar som logistiker för Läkare Utan Gränser i Galkaayo.

Tio mil till fots

Utan fungerande sjukvård och med bara ett fåtal hjälporganisationer måste folk färdas långa sträckor för att komma till läkare. Tio mil till fots för att komma till en klinik är inget ovanligt på landsbygden. Det innebär i sin tur också hälsorisker eftersom behandlingen försenas. Läkare Utan Gränser kör patienter med lastbil från byarna till sin hälsovårdsklinik i Xuddur för att minska problemet. 1992 satt Mohammed Abdulahi Dubet, 26 år, på ett tehus tillsammans med en vän som höll på att rengöra sitt gevär. Geväret gick av, och Mohammed träffades i benet. Nu får han äntligen komma till en läkare tack vare att Läkare Utan Gränser, som utförde en undersökning i området, plockade upp honom och förde honom till sin klinik i Xuddur. Efter tio år har han en chans att tillfriskna.

– Vi är många i vår familj. Vi har inte råd att gå till doktorn, förklarar Mohammed, och lutar sig mot kryckorna.

För blivande mammor innebär hälsosituationen i Somalia stora risker. Landet har den tredje högsta dödligheten bland mödrar i världen. Fatumo Abdullahi var 18 år gammal när hon blev gravid för första gången. Hon gick till en traditionell läkare i byn som gav henne medel för att sätta igång värkarbetet. Tyvärr var det en felaktig dos, barnet dog och det visade sig dessutom att barnets huvud var för stort för Fatumos bäcken. Hon kunde inte föda ut det på egen hand. Det tog henne flera dagar att resa till sjukhuset i Galkaayo där hon träffade Läkare Utan Gränsers personal. Efter en nästan outhärdlig pärs kom det döda barnet ut och Fatumo fick antibiotika, vilket förmodligen räddade hennes liv.

Ingen lämnas oberörd

Att uthärda svåra omständigheter med bibehållen fattning, stolthet och till och med humor, är typiskt för somalierna, det har många ur Läkare Utan Gränsers personal erfarit. Många av dem säger att det är något speciellt med att arbeta här.

– Antingen älskar man Somalia eller så hatar man det. Jag känner ingen som påstått sig vara oberörd. Men för mig är det väldigt givande att arbeta här. De här människorna behöver verkligen hjälp, säger Marcelino Benet, Läkare Utan Gränsers fältsamordnare i Galkaayo.

– Jag tycker att det är självklart att vi ska vara i Somalia. I de områden där vi arbetar finns det få andra hjälp-organisationer. Och det är en del av vår styrka – att vara där behoven är störst.

Text: Olivia Verkade