Läkare Utan Gränser behandlar tuberkulos i fängelser

Du arbetade i Läkare Utan Gränsers projekt i Bishkek. Vad är syftet med insatsen?

– Syftet är att förbättra situationen för tuberkulösa interner, och ge dem behandling. Förhållandena i de kirgiziska fängelserna är mycket dåliga. Det finns inte tillräckligt med mat, uppvärmningen fungerar ofta inte och den medicinska hjälpen är otillräcklig. Antalet tuberkulossjuka är mycket stors, samtidigt som de nationella tuberkulosprogrammen inte omfattar fängelseinterner. Läkare Utan Gränser behandlar cirka 750 fångar med tuberkulos per år vid två sjukhus i närheten av Bishkek, på ett häkte och på ett straffläger.

Varför är så många fångar tuberkulossmittade?

Internernas levnadsvillkor är urusla. Häktet är hopplöst överbefolkat. Många blir infekterade vid denna anhalt, som är själva ingången till fängelsesystemet. De sanitära förhållandena är dåliga, till exempel saknas patienterna på den medicinska avdelningen duschar, dessutom råder brist på mat. Miljön utgör en bra grogrund för tuberkulos. Byggnaderna är i ett bedrövligt tillstånd och har inte underhållits sedan 1991.

Vilka har varit dina huvudsakliga arbetsuppgifter?

-Vi fokuserar på tre områden. I första hand på att förstärka den behandlingsmodell för tuberkulos som världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar: DOTS (Directly Observed Treatment Short-Course). Metoden kräver att patienten dagligen under sex till åtta månader intar läkemedel under överinseende av sjukvårdspersonal. Det är viktigt med kontinuiteten för att undvika resistens. För närvarande saknas information om hur många som bär på resistenta stammar av tuberkulos. Resistent tuberkulos är betydligt svårare att behandla. För det andra har jag studerat resistent tuberkulos. I arbetet med detta startade vi ett program tillsammans med nationella och internationella laboratorier där 200 prover från tuberkulossjuka kommer att testas med start i höst. Vårt tredje arbetsuppgift är att restaurera och renovera.

Vilka är utmaningarna med att arbeta i fängelser?

-Brist på mediciner är ett problem. Ibland har vi helt enkelt stått utan mediciner för patienterna. Mediciner ämnade för interner används ofta för andra patienter. Interner har ingen lobbyapparat, ingen som står upp för deras rättigheter, och därför så finns inga pengar för deras behov. Den kirgiziska regeringen borde lägga ut i snitt tio kronor per dag och intern, men i realiteten så tilldelas fångvården endast en tredjedel av det beloppet. Det skapar problem med trångboddhet, urusel utrustning och otillräcklig mathållning. Den enda fördelen med tuberkulosbehandling i fängelsemiljö är att läkare inte behöver jaga patienter utan kan kontrollera att patienten regelbundet tar läkemedel.

Hur tillgodoser Läkare Utan Gränser tuberkulosbehandlingen?

-Vi har försett patienter med mediciner sedan i maj. Vi utbildar medicinsk personal, utrustar laboratorier och vi ser också till att tuberkulosmedicinerna tas regelbundet.

Hur många interner behandlas för multiresistent tuberkulos?

-Vi vet för närvarande inte hur många eller vilka patienter som utvecklat resistens. Kirgizistans nationella tuberkulosinstitut har hittills uteslutit interner från resistensundersökningar. Men den pågående studien, som jag nämnde tidigare, kommer förhoppningsvis att räta ut en del frågetecken. Så snart vi får resultaten, kan vi börja behandling av även resistent tuberkulos. Resistent tuberkulos är besvärlig, dels för att behandlingen är väldigt tidskrävande, dels för att den är dyr. En vanlig behandling kostar cirka 370 kronor per patient, medan medicinering för den resistenta varianten kostar mellan 37 000- 44 000 kronor per patient.

Hur skulle du vilja beskriva samarbetet med landet myndigheter?

- Mina erfarenheter är generellt positiva. Myndigheterna har respekterat Läkare Utan Gränser från start, och vi har behandlats som en partner. Men etablering tar lång tid. Personliga kontakter och tillit är viktigt.

Hur bedömer du den medicinska standarden i landet?

- Personalen är hängiven sitt arbete, men är inte uppdaterad på de senaste rönen. En del av vårt arbete har gått ut på att hjälpa till på denna punkt. Genom att modernisera utbildningen så ska det också bli möjligt att behandla mer besvärliga former av tuberkulos där inte klassisk medicin biter.

Kirgizistan var den näst fattigaste delrepubliken under Sovjettiden. Hur ser den sociala och ekonomiska situationen ut i dag?

-Kirgizistan ”knuffades” in i självständighet 1991. Republiken var en av de största mottagarna av ekonomiskt stöd i det före detta Sovjetunionen. Men det ekonomiska stödet upphörde över ett natt. Kirgizistan är även i dag ett av de fattigaste länderna i Centralasien. 2005 efterträddes Askar Akayev, president sedan självständigheten och som kritiserats av väst för att äventyra de mänskliga rättigheterna, av Kurmanbek Bakiyev. Vanskötsel och framför allt korruption förekommer fortfarande. Människor är besvikna. Men i jämförelse med andra centralasiatiska länder så har Kirgizistan ett förhållandevis liberalt mediaklimat, vilket är positivt. Dagstidningar vågar skriva om missförhållanden.

Hur ser framtiden ut för projektet?

-Vi planerar att importera så kallade andra linjens mediciner, som kommer att kunna användas för behandling även av resistent tuberkulos, men först efter det att dessa mediciner blivit tillgängliga för också patienter utanför fängelset, vilket ännu inte är fallet. På lång sikt ska lokala ansvariga sköta hela verksamheten.

Vilka är de största framgångarna?

-Det är tillfredssställande att arbeta med projektet, eftersom vi är behövda. Människor litar på oss, vi är betrodda. Och har lyckats med att förbättra.