Hemvändande behöver humanitärt stöd

Attacker mot byarna

De flesta byar i området, känt som ”dödstriangeln”, har raserats. På många platser står endast mangoträd kvar som en påminnelse om att det en gång fanns en by där. När Läkare Utan Gränser kom till regionen i april i år levde befolkningen under fruktansvärda förhållanden: små gräshyddor där en vuxen person inte kunde stå upprätt användes som skydd. Inuti hyddorna tände byborna brasor för att hålla sig varma, med risk för att andas in röken och för att eldsvådor ska uppstå. Restriktioner förhindrade befolkningen att ta sig till sina fält, eller till marknaden för att kunna sälja och inhandla förnödenheter. Möjligheten till försörjning är begränsad. Fortfarande finns kassavabuskar, men sedan är det inte mycket mer. Tidigare kom matvaror från den norra delen av regionen, men konflikten, och avsaknaden av transporter och dåliga vägar har gjort det omöjligt att bedriva handel. Tillgång till rent vatten är också ett problem. Brunnarna saknar tillsyn, vilket ökar risken för kolerautbrott eftersom sjukdomen är endemisk i Kongo. Den analkande regnsäsongen är också ett hot.

Mer hjälp behövs

Staten är frånvarande i området. Läkare Utan Gränser är en av få organisationer som finns på plats och försöker tillhandahålla det mest nödvändiga. En sjukvårdscentral med personal från Läkare Utan Gränser har upprättats i Shamwana. En gång i veckan åker teamet längs dåliga vägar för att erbjuda sjukvård i byar som fortfarande är i det närmaste helt isolerade. Andra projekt som har startat inkluderar distribution av myggnät och konstruktion av en skyddad vattenkälla. Efter många år av övergrepp från Mai Mai-milisen och efter att ha blivit förtryckt av regeringsstyrkorna, så är befolkningen i dag självklart lättad. De återvänder sakta och har börjat bygga upp sina hus igen, odla marken, återupptagit handel i liten skala, och framförallt så ler de igen. Men det finns så mycket de saknar, och de kommer inte att kunna åstadkomma det själva. Hjälpen är fortfarande otillräcklig. Utmaningen är att upprätta en basal levnadsstandard. När nu världssamfundets under en kort tid uppmärksammar valet i Kongo är det viktigt att förstå att den humanitära situationen fortfarande är förfärlig. Världssamfundet måste ta ansvar för att skydda och hjälpa befolkningen.