Rutiner räddar liv

Lördag morgon

den 8 oktober 2005 inträffar en jordbävning i nordöstra Pakistan som mäter 7,6 på Richterskalan. Samtidigt som katastrofen rapporterades i medier nås Läkare Utan Gränser av information från egen personal på plats i Pakistan, där Läkare Utan Gränser arbetar sedan 2000.

Vid halvtiotiden på lördagsförmiddagen är i stort sett alla berörda på Läkare Utan Gränsers huvudkontor informerade. Klockan tre samlades katastrofenheten tillsammans med land- och regionansvariga och personal från kommunikation, medicin, personal och programverksamhet. Under timmarna dessförinnan har de alla försökt få en samlad bild av situationen. Mötet beslutar att omgående skicka ett tvärprofessionellt arbetslag som dels ska undersöka behoven, dels påbörja direkta insatser.

Flyg måndag morgon

Måndag morgon sitter läkaren Martin De Smet från Brysselkontorets katastrofenhet på planet tillsammans med logistiker, en sköterska, två njurspecialister (jordbävningsoffer drabbas ofta av njurskador i samband med att kroppsdelar kläms eller krossas), narkosläkare, en ekonomi- och administrationsansvarig och en psykolog. En del utrustning för katastrofinsatser, till exempel kirurgiska enheter, finns redan på plats i Pakistan. Men flygtransporten av personal har blivit något försenad på grund av administrativa svårigheter. Vid jordbävningen i Bam i Iran 2004, och vid jordbävningen i Turkiet 1999, var Läkare Utan Gränser på plats inom 24 timmar.

Logistiken viktig

Vid katastrofhjälp är den logistiska kapaciteten viktig. Från två stora lager utanför Bryssel i Belgien och Bordeaux i södra Frankrike, handhas hela kedjan från beställning och kodning av varor till packning av medicinska och icke medicinska färdiga kit. Lagren omfattar allt från läkemedel och uppblåsbara fältsjukhus, till kopieringsapparater och bilar, färdigt och förberett att skicka ut. Parallellt sker rekrytering av personal i 19 länder vilket ger Läkare Utan Gränser möjlighet att snabbt få in volontärer, som i projektländer arbetar tillsammans med personal som rekryterats på plats.

Svårt att förutse vad som ska hända

Ann Ottosson ingår i Läkare Utan Gränsers katastrofenhet. När jordbävningen i nordöstra Pakistan inträffade var hon på väg hem från Niger, där hon upprättat ett näringsprojekt för Läkare Utan Gränser i samband med hungersnöden där, som nådde sin kulmen sommaren 2005. Ann Ottosson har även arbetat i bland annat Aceh i Indonesien efter tsunamin och i flyktingläger på gränsen mellan Tchad och Sudan, dit förföljd sudanesisk minoritetsbefolkning sökt sig.

- När du kommer till en katastrofplats kan du inte fullt ut förutse vad som kommer att hända eller vad du ska göra. Det ingår i arbetet att hela tiden analysera och bedöma situationen för att kunna kunna anpassa insatserna efter behoven. Du måste vara flexibel.

Riktlinjer ger stöd

Till stöd för fältarbetarna har Läkare Utan Gränser utarbetat riktlinjer och rutiner för arbete i olika hälsosituationer, i flyktingläger, vid en koleraepidemi eller vid en hungerskris (ofta samverkar de olika problemen). Till syvende och sist är det dock medarbetarnas personliga egenskaper som är viktiga.

En första snabb bedömning

I Läkare Utan Gränsers första arbetslag till en katastrofplats ingår oftast minst tre personer som snabbt ska göra en bedömning av läget. Vilka insatser behövs och vad kan Läkare Utan Gränser bidra med? Det första arbetslaget består till minst hälften av medicinsk personal. Med finns alltid minst en logistiker som ser till att det praktiska fungerar: transporter, datorer och satellittelefoner. Ofta är det logistikerna som tar de första kontakterna med nödställda och deras lokala företrädare. Övriga specialkompetenser som kan ingå i ett första arbetslag är också experter på vatten- och sanitet, näringsexperter, psykologer och i sällsynta fall antropologer (experter på befolkningar och deras kultur), landexperter eller sakkunniga inom mänskliga rättigheter.

Syftet är att optimera insatserna

När gruppen anländer till Islamabad, Pakistans huvudstad, tar Martin De Smet kontakt med Läkare Utan Gränsers personal, med pakistanska myndigheter, med andra enskilda hjälporganisationer och med FN:s ansvariga för samordningen av hjälpinsatser. Syftet är att optimera insatserna, genom att dela på tranporter, så att mat och förnödenheter snabbt kommer ut till drabbade, installera hjälparbetare på plats och att se till att skadade transporteras till kliniker.

– I Pakistan använde vi helikoptrar från den pakistanska armén när inga andra möjligheter stod till buds, vilket inte hör till vanligheterna för Läkare Utan Gränser, men det fungerade bra i det här fallet, berättar Martin De Smet, som efter tio dagars arbete 16-17 timmar per dygn avlöses av en kollega, Sonya Peyrassol som också ingår i huvudkontorets katastrofenhet.

En ofattbar förstörelse

I bergsområdena utanför Muzaffarabad möts Martin De Smets kollegor av en ofattbar förstörelse. De ser över skador och delar ut förnödenheter. Områdena ligger på hög höjd och nätterna blir mycket kalla. I mitten av december har Läkare Utan Gränser Läkare fört in över ett ton nödhjälpsmateriel i Pakistan.

Man har delat ut mer än tiotusen vintervarma familjetält, 150 000 filtar och 14 500 byggsatser med korrugerade plåt för tillfälliga bostäder. Efter hand inriktas arbetet på stöd till sjukhus och primärvård, och på att hjälpa lokala myndigheter att planera för framtida vård. Bland annat har stora brister inom mödra- och förlossningsvård framkommit. På många håll finns inte en gynekolog,, kirurg eller kvinnlig läkare att uppbringa.