En svår väg tillbaka mot fred

Med freden i södra Sudan återvänder tusentals flyktingar och internflyktingar nu hem. Men livet för de återvändande är allt annat än enkelt. Förödelsen är stor och det finns varken infrastruktur eller hälsovård.

Behovet av humanitär hjälp i södra Sudan är fortsatt stort när nu tusentals flyktingar från både utom och inom landet återvänder hem. På sjukhuset i Bor, som tills nyligen låg i ruiner, försöker Läkare Utan Gränser hjälpa den snabbt växande befolkningen med hälsovård.

Luften runt den Vita Nilen är fylld av trummande och sången från hundratals strupar. På en enorm pråm kommer 311 hemvändande sudanesiska flyktingar flytande längs floden mot Bor. Äntligen ska de få komma hem. För vissa har det gått 20 år sen de var här sist. Inbördeskriget har pågått i årtionden. I Darfur-regionen fortsätter konflikten även om fred officiellt uppnåtts genom ett fredsavtal i januari 2005 mellan rebeller i söder och regeringstrupper i norr.

Fientligheterna mot regeringen i Khartoum startade ursprungligen i Bor, i södra Sudans Jonglei-distrikt. John Garang, som ledde Folkens Frihetsarmé (SPLM) under kriget, kom själv härifrån.

Tvingade på flykt

Precis som andra stora städer i södra Sudan fungerade Bor som en militärförläggning och dess kontroll var föremål för många strider. Här tvingades också tusentals på flykt som i resten av landets södra delar. Bors invånarantal krympte från 85 000 till bara 2 000. Många sökte sig till grannländer som Kenya och Uganda, medan andra flydde inom Sudan. När freden nu har uppnåtts återvänder människor som varit på flykt både inom och utom landet. I Bor har befolkningen ökat till 47 000 och det håller återigen på att bli en centralort i detta föränderliga landskap med nyöppnade gränser. Staden fungerar också som genomfart för många flyktingar på väg mot hemmen i södra Sudan. De återvändande flyktingarna har fått en tillfällig förläggning uppsatt vid den vita Nilens strand. Där välkomnas flyktingarna från pråmen varmt av både Bors befolkning och andra flyktingar.

Börja om från början

Även om flyktingarna från pråmen nu äntligen får komma hem möts de av ett samhälle med stora humanitära behov. Det finns oerhörda brister att komma till rätta med inom hälsovård, jordbruk, boende och säkerhet.

– Ibland kommer man hem till platser som blivit helt ödelagda. Det krävs mod och styrka att komma tillbaka hit. De som kommer tillbaka måste börja om från början, berättar Läkare Utan Gränsers tidigare landansvarige i Sudan, David Veldeman. Efter kriget befinner sig Bors sanitära system i kaos. Vattenförsörjningen kommer huvudsakligen från Nilen som är en svårt förorenad flod där människor badar och tvättar kläder, samt hämtar dricksvatten från. Idealiskt för att sjukdomar ska spridas, speciellt när så många är på resande fot. I våras bröt kolera ut i staden. Läkare Utan Gränser hade ett litet center för kolerabehandling i vita tält innanför ett orange plaststängsel. Man fick gå igenom ett klorinbad och tvätta händerna vid in och utpassering till centret för att begränsa kolerans spridning. I den tryckande värmen brukade patienterna vistas utanför sina tält, gärna i skuggan av något träd. Vid varje säng stod en hink att kräkas i och under den, en för diarré. Om patienterna var på dropp, hängde man upp detta i trädet. En av patienterna var Monday Frances. Han är en 11 månaders pojke som led av diarré och var allvarligt uttorkad. Rakel Ludviksen, sjuksköterska, minns:

– Han hade förlorat så mycket vätska, att till och med ögonen var uttorkade. Jag kunde inte annat än misstänka kolera. En vätskebehandling med socker och salt är både effektiv och ger snabba resultat. Även patienter som knappt kan gå när de anländer och har hud som pergament, kan snabbt skrivas ut igen. Monday Frances kunde skrivas ut efter bara tre dagars behandling, han var då fri från kolera och inte längre uttorkad. Mamman kunde ta med sig en levande liten pojke hem.

Krossad hälsovård

Sjukhuset i Bor ligger precis bredvid Läkare Utan Gränsers koleracenter, vad som nu finns kvar av det. Det mesta av sjukhuset raserades vid en jordbävning 1971. Om man tar sig fram mellan bortslängda sprutor och kanyler på gården och söker sig under fladdermössens tillhåll i det asbestfyllda taket, är det svårt att föreställa sig detta som annat än en ruin. Men trots intensiva strider i 20 år, har sudanesisk vårdpersonal hållit igång sjukhuset. Denna bedrift har dessutom försvårats av bristen på både kvalificerad personal och resurser.

– När jag kom hit trodde jag inte mina ögon, detta var faktiskt ett sjukhus, säger Läkare Utan Gränsers transportkoordinator Mulla John. Nu basar han för återuppbyggnaden av sjukhusets struktur. Äntligen har man fungerande elektricitet och tillgång till rent vatten – grundförutsättningarna för att kunna sköta hälsovården av såväl flyktingar som lokalbefolkning. Läkare Utan Gränser har fått ta över ansvaret för Bors sjukhus och dess ständigt ökande patientunderlag. Med den ökande rörligheten i och omkring staden har sjukhuset blivit en knutpunkt för området. Hit refereras fall från kringliggande mindre vårdinrättningar, ovanpå det redan stora antalet hjälpsökande från Bor. Bland de nyanlända finns en kvinna som haft ett missfall, åtskilliga barn med malaria och nio skottskadade soldater.

Lejon eller eld

Utöver missfall, malaria och skottskador har ibland patienterna vid Bors sjukhus en historik långt utöver det vanliga. 14-årige Mayen blev anfallen av ett lejon när han och andra unga kofösare brände fälten för att förbättra betet för sina djur. Han fick välja mellan elden och lejonets käftar. Mayen valde elden. Nu ligger Mayen på sjukhuset i Bor. Han lever men lider av andra gradens brännskador på benen. Såren behandlas av personalen och Mayens pappa vakar vid hans sida dag och natt. Mayens val var det rätta. Trots att det kommer att ta tid, kommer han att kunna bli frisk igen. Det finns vård att tillgå på sjukhuset men det är något som annars är sällsynt i södra Sudan.