"Man pratar inte om kolera, den ses som en smutsig sjukdom"

Hur yttrar sig kolera?

Vår definition anger vattniga diarréer och kräkningar som utmärkande för kolera. När någon har dessa symptom, även i mild form, så läggs de in eftersom sjukdomen sprids så fort. Utöver att människor söker sig till CTC, har vi mindre behandlingsenheter (CTU) i staden som aktivt söker upp möjliga kolerafall. Många kommer rätt medtagna eftersom sjukdomsförloppet är så snabbt och de förlorar mycket vätska. På bara några dagar blir ett fall allvarligt.

Hur sprids koleran?

Man kan smittas genom mat men oftast är det vattnet som bär smittan. Här är det både undermåliga avlopp och osäker vattentillförsel som ligger bakom. Kolera slår hårdast i fattiga områden, där de mest utsatta lever utan riktigt avlopp och rent vatten.

Hur behandlas sjukdomen?

De flesta med kolera behöver läggas in på sjukhus för att få dropp och vätskeåterställande saltdryck (ORS) som kompenserar den vätska som de har förlorat. I de allra flesta fall leder denna enkla behandling till att patienterna återhämtar sig snabbt. Antibiotika sätts in enbart i de fall där man inte ser en bättring efter några dagar.

Hur påverkas behandlingen om man har malaria eller hiv?

Där patienter samtidigt har kolera och malaria eller hiv, har sjukdomen ett mycket allvarligare och snabbare förlopp. Vid CTC kan vi samtidigt ge malariabehandling om någon har verkligt hög feber. Vi kan ibland misstänka hiv men inte vara säkra. Då brukar vi råda patienten att låta testa sig och samtidigt berätta om andra organisationer i Lusaka som erbjuder behandling i olika hiv-projekt. Själva har vi ingen möjlighet att ge hiv-patienter adekvat vård i en akut situation som denna. Läkare Utan Gränser driver hiv/aids-projekt i andra delar av landet men inget i Lusaka.

Har Läkare Utan Gränser tillräcklig kapacitet för att klara situationen?

Än så länge har vi behandlat 3 000 fall, vilket är mer än 300 i veckan. Vi väntar oss fortfarande många fler nya fall, men i George börjar situationen stabiliseras och det värsta är över. I södra delen av staden har dock epidemin inte nått toppen. Nu arbetar Läkare Utan Gränser på att sätta upp ett nytt CTC center i söder. Vi vet inte exakt när toppen kommer men är beredda.

Hur lyckas projektet?

  För närvarande har vi nått en dödsfallsrisk (case fatality rate – CFR) på 2.8% (det betyder att 97,2% återhämtar sig). Därmed kan vi alltså säga att vi har lyckats med det som vi har föresatt oss.

Vilka är riskerna för personalen?

Naturligtvis finns det alltid risker. Vi måste vara vaksamma och alltid tvätta oss med klorsatt vatten. En viktig del är också att utbilda personal som anställts här i landet till att följa samma rutiner.

Vilka är reaktionerna på sjukdomsutbrottet?

Här har ännu inte varit någon panik, allt är mycket lugnt. Men visst förekommer det en hel del stigmatisering runt kolera. Det är alltid de mest utsatta som drabbas hårdast och många felaktiga rykten florerar om hur smittan sprids. Trots att detta inte är första gången som kolera slår till i Lusaka så möter vi många som inte känner till sjukdomen. Eftersom det ses som en ”smutsig sjukdom” är människor i allmänhet ovilliga att prata om den.

Hur reagerar en patients familj?

Av säkerhetsskäl brukar inte anhöriga vårda sina sjuka under tiden de ligger på CTC. Det finns dem som lämnar mat till sina anhöriga, medan andra aldrig visar sig. Vi uppsöker varje patients hem och sprayar det med desinfektionsmedel. Sedan informerar vi familjerna om sjukdomen och hur de skall undvika smitta. Dessutom får alla patienter som skrivs ut klorin för att desinfektera vattnet, intravenös saltlösning och tvål så att de kan tvätta händerna före och efter måltider.

Hur undviker man framtida utbrott?

Information är mycket viktigt, man måste lära människor hur sjukdomen sprids för att förhindra den. Viktigast av allt är vatten och avloppssystem som fungerar.