Glömda befolkningar i östra Tchad
Flera hjälporganisationer och FN-organ gör kraftiga nedskärningar i hjälpverksamhet i östra Tchad, på grund av det bristande säkerhetsläget. Men Läkare Utan Gränser stannar kvar. Hjälpbehoven är mycket stora.
De stora hjälporganisationerna och institutionerna har skurit ner kraftigt på hjälpverksamhet i östra Tchad. Men Läkare Utan Gränser upprätthåller hjälpprogram. Drabbas av hjälpsamfundets tillbakadragande gör de sudanesiska flyktingarna från Darfur, liksom bybefolkningarna som sedan ett år tvingats fly det tilltagande våldet från olika beväpnade grupper. Vid Gozbeidas lilla landingsbana, utslängd långt från all ära och redbarhet, kämpar humanitära hjälparbetare för att få en plats på de små flygplanen som går till Abeche, den största staden i regionen. De reguljära flygen täcker inte behoven för att evakuera medarbetare från de stora organisationerna.
FN:s matprogram (WFP), FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och många privata organisationer har skurit ner på kapacitet för insatser i Dar Sila, liksom i östra Tchad, det område som gränsar till Sudan och som under lång tid varit vittne till sudanesiska flyktingar på flykt från Darfur. Men evakueringen slår även mot Tchads civilbefolkning. Tiotusentals har flytt sina byar undan organiserade våldsdåd, plundringar och mordattacker utförda av olika grupper sedan drygt ett år tillbaka.
– Fram tills nyligen så har FN varit fokuserad på sudanesiska flyktingar i Tchad och har visat mycket begränsat intresse för de inhemska flyktingarna. Läkare Utan Gränsers landansvarige Pilipe Ribeiro bedömer hjälpsamfundets reträtt som en felbedömning. – Självklart är säkerhetsläget besvärligt, men vår bedömning är att det är fortsatt möjligt att arbeta här, säger han.
– Hjälpinstansernas evakueringar spär bara på internflyktingarnas känsla av att ha blivit bortglömda och övergivna. Även Tchads regeringsstyrkor och administration har till stora delar lämnat problemområdena, och delegerar på så sätt skyddet av civila till ”milisgrupper i självförsvar”…
Efter en serie särskilt aggressiva våldsräder i byar öster om Dar Sila, några dussin kilometer från gränsen till Sudan, beslöt Läkare Utan Gränser att öppna program i närheten av Ade och Koloy, därefter i Dogdoré. Verksamheten anpassas hela tiden efter rådande situationen. Än så länge har Läkare Utan Gränsers mobila kliniker inte noterat någon ökning av undernäring. Det stora problemet är nu internflyktingarnas brist på vatten och sanitet. – FN.s matprogram har deklarerat att den planerade matdistributionen för 56 000 personer har frusit inne, säger Felipe Ribeiro, som är särskilt orolig för den begränsade vattentillgången i den torra regionen.
– I vissa byar har befolkningen fyrfaldigats, och jag är verkligen orolig för vad som kommer att hända när torrperioden träder in. I Dogdore, där 15 000 internflyktingar har samlats i en liten stad om ursprungligen 3000 invånare, har Läkare Utan Gränser installerat en pumpanläggning som förser befolkningen med 180 000 liter om dagen. Men de flesta platser motsvarande Dogdore har inte detta slags utrustning. Vattnet som används är ofta av låg kvalitet. I Ade, där vattentornet fungerar mycket bristfälligt sedan armén lämnat och där invånarna måste betala 250 CFA (knappt fyra kronor) för 20 liter vatten, och diarréer är en av de huvudsakliga barnåkommorna (vilket hör till vanligheten även i mindre utsatta situationer (red. anm.).
– Allt pekar på att situationen kommer att försämras ytterligare, samtidigt som hjälp och skydd lyser med sin frånvaro, säger Pilipe Ribeiro.