”Medlen är knappa men viljan är enorm”

Alla säger att beslut ska fattas när man är utvilad. Inte hungrig. Hur fungerar man efter exakt 26,5 timmar på sjukhuset? Utan mat i magen? Senaste målet energi 14 timmar tidigare. Ska man ens försöka sig på att fatta beslut? Kan man över huvud taget inse att man inte är kapabel att ens försöka sig på att fatta beslut? Ska man egentligen bara lägga ned all verksamhet? Ibland har man föga valmöjlighet. Veckan tidigare hade gått i balansens tecken. Ej alltför mycket frustration. Inga patienter som avlidit på grund av flagranta och omotiverade sjuksköterskor. Inga snedsteg av en vilsekommen svensk bleking som försöker leka djungeldoktor.

Veckan som nu följde inleddes med sviter av lite födelsedagsfirande. Söndag och 31 fyllda. Kände mig väl så i behov av fortsatt lugn. Arthur skulle vara jour. Jag själv bara göra det allra mest nödvändiga. Åter igen. Vilken enfald. Att tro sig kunna förutse veckan som skulle visa sig gå i våldets och blodets tecken. Lite mjukstart redan på söndagkvällen. En machete kan man hugga bananträd med. Man behöver inte ha avancerad fantasi för att inse att den även kan användas som vapen. Elakt sådant. Man kan även döda med käppar. Det har jag sett med egna ögon. En ubuhiri känner man kanske inte igen vid första ögonkastet. Ett handtag, ett snöre samt en stor kula. Kulan kan även kryddas med lite spikar av och till. Beror på hur utstuderad man är. Hur bra relation till grannen man har.

Shimerimana, 24, hade råkat i onåd hos sin granne. Halvt ihjälslagen av en ubuhiri kom han instapplandes till akuten. Lyckligtvis var andningsvägarna inte särskilt skadade. Han andades. Annars något man måste åtgärda med alldeles extra jobbiga och svåra metoder. Han klarade sig lyckligt undan med en bruten käke, några krossade revben, ett femtiotal stygn i huvudet och en sargad grannsämja.

Måndagen blev desto mer dramatisk. Avstånd dödar. Helt klart en avgörande faktor att bo sex timmars gång- eller cykelfärd från närmaste sjukstuga. Om man blir svårt sjuk det vill säga. Om man råkar få en kula i magen kan en timme hit eller dit spela stor roll. Ofta tar det långt mycket längre tid. Färdmedlen är knappa och vägen elakt lik en lerstig. Har aldrig förstått hur man kan skjutsa sin gamla farmor med svullna ben och brutet bäcken på en skraltig pakethållare. Och samtidigt balansera ett lass bananer på styret.

Viljan är enorm och medlen knappa. Inser ju att jag bara ser en bråkdel av alla sjuka människor. Egentligen just bara de som lyckas ta sig till sjukan. De flesta stannar nog på kullarna och behandlas i bästa fall av någon traditionell medicinman eller -kvinna som enligt hörsägen existerar. Gör mycket nytta och onytta.

Måndag eftermiddag regnade det. Dessutom. Och då inte nagot lite behagligt duggregn. In kommer två män bärandes på en tredje. En 25-årig man. Märkbar frånvaro av styrsel i de slängande tunna armarna. Slängdes bokstavligen upp på undersökningsbritsen.

– Doctor. Il y a un malade en admission. När sjuksköterskorna avbryter doktorn som rondar avdelningen vet man att det alltid är bråttom. Bäst att hänga på. Till och med att med afrikanska mått skynda sig. Det finns faktiskt något som heter omätbart blodtryck.

Mannen på britsen var i chock. Kan inte benämnas bättre. Med en trådfin snabb puls och iskalla lemmar. Förde sakta sin hand mot insidan av låret där kulan trängt sig ut. Slitit av lårbenet som blottade hela sin vithet. Ingångshålen av skottskador har jag numera lärt mig att hitta. Oftast dock inte helt uppenbara. Kulans kraft och hastighet lämnar bara ett litet obetydligt hål då den tränger in genom huden. Olyckligtvis hade just denna kula just velat spatsera genom njuren som öppnat alla ådror på vid gavel. För en gångs skull agerade alla sjuksköterskor i samklang. En för mig hittills ej skadad effektivitet skakades fram.

Senare insåg jag att flera av personalen kände denne militär personligen. Tillhörande grannstaden Karuzi. Det blir liksom lite bättre om man är känslomässigt engagerad. Ibland. Nålar fördes in i de sammanfallna kärlen. In med kompresser i det söndertrasade låret. Lite morfin. Kanske onödigt. Föga medveten om vad som hände runt omkring blev andningen allt ytligare och snabbare. Efter ett tjugotal svettiga minuter började vår patient dock kvickna till. Blodtrycket var nära men inte fullt ut noll. Hopp och belöning för slitet. Nu behövdes bara en kirurgklinik med avancerad behandling. Kanske bäst att låta bli att sätta kniven i denne man. Jag hade ju hittills aldrig reparerat en njure och ett lårben. Förvisso gör man ju mycket på känsla. Kanske inte värt att försöka just denna dag. Nej, transport till kirurgklinik i Kiremba. Vaska fram en transportbil, en sjuksköterska som kan ge dropp. Filt och mat till medföljande kamrat. Än en gång. Förvånansvärt handlingskraftiga frivilliga dök upp. Alla som kunde tänka sig att hjälpa till hjälpte till.

Svettig och hungrig såg jag till slut Toyotajeepen skumpa upp för backen från sjukhuset. Tillfredsställelse. En olycka. Svårt förolyckad militär. Nära döden. Nu stabiliserad, ihoppackad och ivägskickad för ett bättre omhändertagande. Bara att fortsätta ronden på barnavdelningen. Nöjd. Efter en knapp timme sveper Irene förbi utan att säga ett ord. Irene var sjuksköterskan som följde med till Kiremba. Jag förstod utan att ord utbyttes. Mannen dog under färden.