”I södra Sudan kan allt värderas i antal kor”

”Hundred. I will give you a hundred cows, if she marries”, säger han till min manliga kollega och plirar lite illmarigt. Han är dubbelt så gammal som jag och har säkerligen en eller fler fruar hemma redan. Han berättar att han bor sju dagars vandring bort och erbjuder mig att följa med. Det är ett skämt, såklart. Han ser ju att jag snart ska gå på planet och flyga iväg. Blir inte längre förvånad. ”Hur många kor önskar din far för att gifta bort dig?” Typ ingen. Men här är det annorlunda – giftermål, kapital, försäkring, pension. I södra Sudan kan allt värderas i antal kor.

Nu har jag varit här i drygt två månader och ska för första gången sätta mig i ett plan igen. Är på väg till en vaccinationskampanj. Man har sett sex fall av mässling. Planet är litet, det gillar jag. Tycker om att känna att jag är i luften. Marken under är röd och torr men det växer både träd och buskar. Vi ser enstaka hyddor, en uttorkad flod och Wau. Jag ber Paul att flyga lite närmare så jag ser Wau bättre. Det är den näst största staden här och är regeringsstyrd. ”This is as close as you will ever get. Unless you want to get shot down, of course”, säger Paul och flinar. Ehh, nej tack.

Det har varit så lugnt att jag ibland glömmer bort att detta är ett land i inbördeskrig. De skadade på mitt lilla sjukhus kommer inte från stridsfältet. De har druckit och grälat om kvinnor eller kor. Ungefär som hemma, fast här kommer de med sår och benbrott åsamkade av spjut och bambukäppar.

Efter 25 minuter är vi framme. När vi flyger in över Bararud, som samhället heter, girar Paul tvärt och det är berg-och-dalbana på låg höjd. Paul säger att det är det som är fördelen med att vara bushpilot, att man kan flyga lågt. Jag kan inte annat än hålla med. Teamet möter mig på landningsbanan. Vi går till vårt basläger och jag lägger in min packning i tältet. Äter lunch. Tonfisk, ris och pasta som vanligt. Muhammad säger att det redan har kommit en massa folk, så vi får börja vaccinera redan i eftermiddag. Man kan inte gärna skicka hem folk som vandrat i fyra timmar för att barnen ska få sig en spruta. Vi vaccinerar 110 barn och promenerar hem.

Solen är på väg ner och ligger som en blodröd apelsin över den svedda savannen. Precis som på tv. Nästa morgon när vi kommer till vaccinationsstället är det packat med folk. Vi vaccinerar barn på löpande band, i dubbla led. Charmiga barn. Skrikande barn. Förundrade och nyfikna barn. Och enstaka undernärda barn. Hektiskt och varmt men härligt och jag tänker att jag har ett väldigt bra jobb. När dagen är slut har vi vaccinerat 1 800 barn.

Dagen därpå är det lugnare och vi kan ta oss ut i bushen för att göra hembesök. Cyklar en kvart på en slingrande stig, förbi sorghum och cassava tills vi kommer fram till en enkel hydda. Kvinnan ligger på en matta på jordgolvet. På golvet yr fjuniga kycklingar omkring. Får förklarat för mig att hon sprack i underlivet i samband med förlossningen för en knapp vecka sedan. Egentligen inte bra att sy skadan så sent, men det kommer ingen annan hit på några veckor och förr eller senare måste det nog sys. Tar fram instrument, kompresser och bedövningsmedel och sätter mig på huk. Det är ju inte sterilt precis, men sånt har jag slutat bekymra mig för. Har aldrig sytt en sådan här skada förut. Vi har tur kvinnan och jag. Revan är inte så komplicerad och det ser bra ut när det är klart. Cyklar hemåt igen. Känner mig som en riktig bushdoktor.

Efter fyra dagar är kampanjen slut och vi har vaccinerat 3 000 barn. Dags att åka tillbaka till Mapel. Vill ta med en kvinna med inklämt bråck som jag lyckats remittera för operation i Kenya. Paul, piloten, knotar lite. ”Du vill ju inte krascha, eller hur?” Nej, det är klart. Men jag vill inte heller lämna kvinnan. Efter att ha bedömt vind, landningsbana, lufttemperatur och packat om låter Paul henne gå på planet.

Tillbaka från äventyret. Idag är det söndag och då spelar vi fotboll på eftermiddagen. Sedan blir det middag framför lägerelden. Och dusch.Vad skönt att ha en riktig dusch, med cementgolv och rinnande vatten istället för grusgolv och vattenhink. Imorgon är det måndag igen. Rond på förmiddagen. Undrar om ”mina” undernärda barn gått upp i vikt. Hoppas att ingen dött. På eftermiddagen måste jag sortera de nya medicinerna som flugits in från Kenya. Ska förbereda föreläsningar. Hålla anställningsintervju för att hitta en ny apotekare. Se hur det fungerar med den nya malariabehandlingen som infördes när jag var borta.

Går och lägger mig renskrubbad från allt damm. Skönt att få sova i sin egen hydda. Störs inte längre av att sängen är nedsjunken och ranglig eller av alla små ödlor som kilar fram över golv och väggar. Viker in mitt myggnät och tänker att det är skönt att vara hemma och blir förundrad över att jag faktiskt fått en vardag i en värld så långt bort från min egen.