”Humanitarian tourism at its best”

Salaam Aleikum! Drygt ett par veckor i Afghanistan har förflutit, det känns som vanligt som längre. Projektet pågår i norra Afghanistan, Badakshan, den region som hölls av Norra alliansen och som talibanerna aldrig lyckades inta innan fallet år 2001. Enligt statistiken troligen den del av världen där flest kvinnor och barn dör av relativt okomplicerade sjukdomar till följd av brist på sjukvård. Inte konstigt tycker man när man inser otillgängligheten har uppe i bergen och kanske främst attityden gentemot kvinnor, som förhindrar besök av manliga läkare.

Kabul är något liberalare än Faizabad, där finns kvinnor som rör sig på gatorna utan något på huvudet. Men här går inte en kvinna utanför dörren utan sin burka. Faizabad ligger drygt 2 000 meter upp i Hindukushubergen. Genom dalen forsar en relativt stor flod med smältvatten från snöklädda toppar och glaciärer högre upp.

Hösten närmar sig och det börjar bli svalare, inget regn har fallit på månader och dammet tränger sig in överallt. Landskapet är storslaget, dalarna bördiga, det finns obegränsat med rent vatten och man tycker att förutsättningarna för ett bättre liv för befolkningen borde finnas. Tyvärr odlar folk inte säd i någon större utsträckning. Istället växer den betydligt mer inkomstbringande vallmon i dalarna. Badakshan är världens största producent av opium. I varje dal regerar en lokal krigsherre, och den än så länge svaga regeringen har ingen kontroll dessa avlägsna delar av landet.

Kronisk undernäring är ett stort problem. Vi är än så länge tre personer i teamet, som förhoppningsvis kommer att utvidgas med en barnmorska och en gynekolog så småningom. Läkare Utan Gränser håller på att stänga programmet på regionsjukuset i Faizabad, vilket betyder att jag inte kommer att tillbringa så mycket tid här. En ny klinik ska öppnas några timmars resa härifrån, och arbeta med två andra etablerade projekt. I veckan gjorde vi ett besök till två av dessa. Sådana resor lyfter vardagen - humanitarian tourism at its best.

Härifrån till Skasar är det 14 mil och 12-14 timmars resa på de utan tvekan sämsta vägar jag upplevt. 1 000 meter till över havet upp i bergen. Där ligger en liten klinik som drivs av en excentrisk, självlärd djungeldoktor: Dr Qadeer. En rätt obehaglig människa med ett maniskt kontrollbehov och slavliknande metoder gentemot sina få anställda. Tydligen var han husdoktor åt den store Tadjikkrigaren Massoud och var med om att inta Kabul på 1990-talet. Nu gör han mycket gott som den enda läkaren i regionen, men man anar en dold agenda bakom altruismen. Hans hem var utrustat med parabol, radioutrustning, DVD och dator. När han inte hade patienter att se till släntrade han omkring på gårdsplanen med iransk popmusik i Sonylurarna. Man får den märkligaste känsla av korsning mellan stenålder och hypermodernitet här.

Jag och Mike, projektledare i teamet, hade förmånen att få besöka den mest avlägsna kliniken i distriktet. Dit kommer man bara till häst, 8 timmars ritt över bergspass och ned i nästa dalgång. Kändes som vi var på valturné: en utsänd hade förvarnat folk om vår ankomst. Helst skulle vi komma insprängande med hästarna till varje by. Dr Qadeer kastade karameller åt folket som jublade. Vi fick sitta ned och äta allt vad varje hushåll i byn hade att bjuda på.

Nog kändes det märkligt att vara den enda kvinnan närvarande. Allmänt betraktas jag inte som kvinna här, är för avvikande och okvinnlig för det, utan mer som ett slags tredje kön. En korsning mellan prostituerad och man. Ibland inte helt bekvämt. Men folk behandlar mig med stor vänlighet, även om man naturligtvis inte räknas på riktigt som kvinna. En resa som satte guldkant på tillvaron utan tvekan och som förhoppningsvis låter oss slippa Dr Qadeers sällskap under ett tag framöver. Har det på det hela taget mycket bra och ser fram emot att arbeta här under de kommande månaderna.