”Det finns solskenshistorier också”

Igår var en jobbig dag. Det var nog första gången det verkligen stod klart för mig vad det innebär att arbeta med ytterst begränsade resurser. Morgonen började med information om säkerhetsläget, sen gick vi till näringskliniken där en liten bebis, 9 månader, blivit sämre under natten. Han hade varit hos oss en månad exakt och hela tiden fått nya infektioner. Nu var han inne på sin fjärde antibiotikakur och orkade knappt andas och var kokhet av feber. Mamman hade dött av en okänd sjukdom för några månader sen och nu var mostern här med honom. Misstanken om hiv var stor men vi får inte testa eftersom vi inte kan behandla. Med respirator och andra mediciner hade han inte dött. Det slog mig när jag försökte förklara för personalen varför han dog.

När ambulansen kom på eftermiddagen med dagens patienter hade de med sig en kvinna som fött barn i bushen för två veckor sen och nu var sjuk. Mormor hade följt med för att ta hand om barnet. Kvinnan dog på medicinavdelningen av trolig livmodersruptur efter bara några timmar. Något som knappast existerar i Sverige längre. I morse var mormorn helt förtvivlad för att barnet inte ätit på ett dygn. Hon var i färd med att försöka få igång egen mjölkproduktion men detta tar flera veckor, om det alls går. Efter mycket pyssel löste vi det med att ge henne ett par burkar bröstmjölksersättning och instruerade köket i hur de skulle laga till den. Under tiden fick barnet amma hos en annan mamma. Men barnets framtid är naturligtvis oerhört osäker. På tisdag skickar vi dem tillbaka till byn och till pappan som inget vet.

På kvällen hade jag jour. Vi hade en pojke som var mycket dålig och tog ett prov på blodvärdet som visade sig vara 15 g/l. Det är ett otroligt lågt värde även här. Vi skickade mamman till labbet för att donera blod och jag gick för att äta middag. Halvvägs genom maten ropade de på mig på radion. Vi försökte med hjärt- och lungräddning men det var lönlöst. Efter en liten stund kom mamman tillbaka med blodet. Oerhört sorgligt. I vanliga fall bekymrar sig inte de andra mammorna eller personalen så mycket när någon dör, men då grät alla. Mammorna på intensivvårdsavdelningen samlades runt denna stackars kvinna som mist sitt sista levande barn av fem. Han var sex år och förväntades nog överleva. Nu måste hon stanna tills måndag då jag hoppas kunna ordna transport hem.

Men det finns solskenshistorier också. En dag fick vi besök av tre blyga systrar i yngre tonåren. Deras föräldrar försvann under kriget. Sedan dess bor de hos mammans väninna men hon kan inte längre försörja dem. Vi frågade om de hade ett hus efter sina föräldrar men det har beslagtagits av rebellerna. Det slutade med att vi skickade dem till Röda Korset. På omvägar har jag hört att deras mamma återfunnits i en by i närheten. Denna typ av historia är oerhört vanlig i olika varianter bland både personal och våra mammor. Nu när jag börjar förstå mer franska hör jag den varje dag. Folk som inte har någonting alls efter kriget, inte en filt, kopp eller något.

Varje dag sitter det massor av folk utanför vårt kontor som söker jobb. Varje tom medicinburk och kartong försvinner genast. Vi hittade ett stånd på marknaden där sjukhusets tomma kartonger säljs för en ringa summa.

Har i veckan skickat hem tre av barnen jag var med och hämtade i Bangolo. De är lite speciella för mig och att se dem åka hem friska och starka och glada var fantastiskt. Jocelyn, sex år, hade allvarlig kwashiorkor med ödem ända upp på huvudet. Hon kom med sin pappa. Grät hela första veckan och matvägrade, vilket är vanligt. Vi fick sätta sond och ge blodtransfusion. Hon hatade mig efter dessa behandlingar. Nu är hon kraftig, stark och glad. Tog glatt min hand när vi promenerade till bilen och pladdrade på, på sitt språk Gueri, om sin mamma som hon nu skulle få träffa igen och som inte kommer att känna igen henne. Det värmer att tänka på henne.