Många är desperata och ber på sina bara knän för att få arbete

Idag är det söndag den 5 oktober. Jag har precis kommit tillbaka från YMCA här i Monrovia. Det har nämligen visat sig att Terrence, vår radiooperatör, spelar volleyboll med Liberias landslag, och han bjöd in mig att haka på och träna. Det är ingen landslagsträning alltså, men det var tre landslagsspelare på plats. Jag är verkligen glad att ha hittat det här stället. Nu kan jag träna lite under tiden jag är här så slipper jag vara i samma kassa fysiska form som efter mitt uppdrag i Sierra Leone förra året.

Spelet var helt annorlunda mot hemma. Det går framför allt ut på att lägga upp för storstjärnorna så får de dunka så hårt de kan. Domaren struntade totalt i nätberöring, så alla hängde i nätet hela tiden. Det förändrar spelet en hel del. Dessutom fick man gärna fösa bollen över nätet, så det var rätt många som körde basketdunkningar. Kul var det hur som helst och jag tror aldrig jag har svettats så mycket. Det är ingen överdrift alls att säga att tröjan och shortsen inte hade kunnat vara blötare om jag hade badat med dem. Riktigt bra!

Annars flyter det på ungefär som vanligt. Vi får in färre och färre patienter till vår näringsklinik för undernärda barn, så den värsta hungersnöden är nog över. Den andra näringskliniken som vi håller på att starta kommer alltså kanske inte att behövas, men det är förstås mycket bättre att vi försöker få ordning den än att vi har en massa undernärda barn. Vi har blivit lite flera under tiden jag har varit här och nu är det fem personer i Monrovia-projektet: Jade som är läkare från Filippinerna, Matthias som är sjuksköterska från Tyskland, Mary Jo som är sjuksköterska från USA, jag och så Meriel som kom igår och ska vara projektkoordinatör. Hon kommer från England. Ganska bra blandning på nationaliteter alltså.

Nu har det blivit torsdag den 9:e. Det har varit en del att göra för mig den här veckan, vilket är positivt för det betyder att jag börjar komma in i jobbet lite bättre. En sak som har blivit allt tydligare under de senaste dagarna är dock att det är lite tveksamt hur mycket jobb vi egentligen har att göra i Monrovia. Det är väldigt många hjälporganisationer här och det går inte att tillföra så värst mycket på det grundläggande plan som Läkare Utan Gränser jobbar.

Primärhälsovården finns mer eller mindre på plats, det är inte längre någon stor katastrof med undernäring och koleran är på väg ner. Min känsla är att vi borde lägga ner här och försöka flytta ut i landet så fort säkerhetsläget medger det. Det kanske blir hyfsat snart, får man hoppas. Igår åkte jag till flygplatsen för att ta emot Suan, en sjuksköterska från Singapore som ska jobba i Buchanan, och på vägen mötte vi ett gäng fordon tillhörande FN-trupper från Bangladesh. Samma folk som jag träffade i Sierra Leone förra året skulle jag tro. Och idag, när jag var ute med Ballah, vår inköpare, för att handla kedjor och högtalare (naturliga behov för att bättra på säkerheten, eller hur?) så flög en FN-helikopter över stan. Folk jublade. De ser det förstås som ett tecken på att FN-trupperna ökar i styrka och hoppas att det kommer att betyda att det äntligen ska bli fred här.

Annars har det varit rätt kaotiskt i stan. FN har sagt att de ska tömma Monrovia på vapen på 72 timmar. Det är förstås inte möjligt, men de försöker i alla fall gå igenom alla bilar i en av vägspärrarna för att se till så att inga vapen smugglas via den. Det går ju att åka runt den, och i de övriga så viftas alla bara förbi, men ändå. Men trots att bilköerna blir timslånga så väljer folk gärna att gå förbi den eller vänta. Ett tecken på att de är otroligt krigströtta. Inte så konstigt kanske.

En grej som skiljer sig rätt mycket mot hemma är den hierarkiska kulturen. Vad du än säger åt dina anställda är svaret "tankyu sah". Då och då får jag även beundrande tillrop från folk: "Ooohh, mista Pita!" Typiskt strax efter att man har gjort en löneutbetalning eller något sånt. Förutom kulturella skillnader beror det på att det just nu är fruktansvärt svårt att få jobb. Många är desperata och ber i stort sett på sina bara knän för att få arbete. Man får se till så att man inte råkar hamna i ett läge där man börjar utnyttja personalen utan att märka det. De flesta är alldeles för tjänstvilliga för sitt eget bästa. Så är det nu söndag, den 12:e.

Jag har precis genomlidit mitt första magsjukedygn. Annars är det helt ok här, idag har vi precis börjat få lite ordning på servandet av bilarna. Första service "B" gjordes idag på Jelo och Kivu, två av våra landcruisers. Namnet Jelo har en lite rolig historia. För ett par månader sedan så skulle Vince och Loyd träffa en FN-överste vid namn Anthony Lopez, men de kom inte ihåg förnamnet. Så en av dem kliver fram till en stor svart amerikan i uniform och säger "We are looking for Jennifer Lopez", utan att upptäcka namnskylten med Lopez som satt på bröstet. Han svarade "We´re all looking for Jennifer Lopez, man", så då fick bilen heta JeLo.