Det var nio timmars vandring för att ta oss till Sabundalek

Har kommit hem från en tripp till en av byarna i bergen här omkring Wamena. Vilken resa! Det var hur mycket nya intryck som helst. Vi åkte till byn Sabundalek för att göra en uppföljning efter en malariaepidemi. Vi var där för en månad sen och delade ut läkemedel och skulle nu kolla att patienterna tillfrisknat. Det var Etha, sjuksköterska, och jag från kontoret och två andra papuanska sköterskor, Sipke och Theodora. Vi flög i ett plan för fem personer, och bara det var ju en upplevelse. Bumpigt värre och med en fantastisk utsikt med alla berg som omhuldas av molnen.

Vi landade i byn Angruk och därifran var det nio timmars vandring för att ta oss till Sabundalek. Som tur var hade vi bärare. Vilken trekking! Har aldrig upplevt något liknande tidigare. En helt fantastisk natur med berg, djungel, klippor och stigar om vartannat. Har klättrat över hängbroar, kanat nerför stup, kämpat uppför berg, gått på brant sluttande klippor med handen hårt i en av bärarnas för att inte ramla nerför stupet på andra sidan, blivit i princip uppdragen över en klippkant och klättrat 50 meter uppför ett bambuträd mot en klippa... just det, stup nedanför. Phuuuu.

Så här i efterhand inser jag att det nog var en ganska farlig resa, men där så var jag ju bara tvungen att ta sig vidare. Och jag måste säga att det är härligt med adrenalinkickar. Väl framme i byn blev det fest med nudlar och tonfisk. Byn ligger verkligen mitt ute i ödemarken, och där finns ingen som helst hälsovård. Här bor 1 500 människor i små hyddor gjorda av plank, golvet och taket är av gräs. Mitt i rummet finns en eldstad och hyddan är väl ungefär 3 x 3 kvadratmeter så ni kan tänka er att det var något rökigt där. Ett litet plank avskärmade hyddan i två delar. Den inre delen var för kvinnor och barn och i hyddans ytterkanter höll grisarna till. Männen bodde ihop i en egen hydda.

Många av människorna bar traditionella kläder, det vill säga kottica eller penisfodral för männen och endast kort-kort gräskjol för kvinnorna. De odlade sötpotatis, pumpa och bananer. Gröna löv och ”red fruit” fanns också. Någon gång i månaden åt de griskött, men i övrigt fanns det inte så mycket i matväg. De verkar inte svälta men stora magar såg man överallt, beroende på lite variation i kosten och antagligen mask i magen. Vatten hämtade de i floden cirka 2 kilometer bort, och sina behov gjorde man bakom en buske.

Vårt team stannade i byns kyrka. Det fungerade utmärkt att sova i sovsäck på liggunderlag. Jag behövde inte ens myggnät eftersom det inte finns särskilt mycket mygg för tillfället – däremot spindlar. Önskade på natten att jag hade krupit in under nätet trots allt. Vi var ute i sammanlagt tre dagar. En dags vandring och två dagar med undersökningar av patienter. Jag undersökte sjukdomsförloppet, kände på pannan om patienten hade feber (inte alltid så lätt att bedöma) och på magar (förstorad mjälte är vanligt när man har malaria), tittade i ögonvitorna efter blodbrist och kontrollerade infekterade sår, andningsfrekvens, puls, vikt med mera. Som ni förstår är vården lite annorlunda jämfört med hemma på thoraxkliniken.

Etha skötte all dokumentation och tolkade när min fantastiskt väl utvecklade indonesiska inte räckte till. Under två dagar träffade vi 200 patienter. Snacka om löpande band-principen... Många hade nog kommit dit bara för att få se den ”vita doktorn” (här stiger man snabbt i graderna) och hittade på lite besvär.

Det var helt fantastiska dagar, men mycket hektiska. Guldkorn som jag går omkring och myser åt nu är alla barn och vuxna som ropade ”mama Ulli” vart än jag gick, eller när jag skulle ner och ta en dusch i vattenfallet och halva byns barn följde mig dit och alla skulle hålla i handen när vi gick på en halv meter bred stig. På kvällen lekte vi midsommarlekar med barnen och spelade UNO som är det stora sällskapsspelet här.

Det har också varit frustrerande dagar med sjuka patienter som vi inte kunnat hjälpa, mycket känslor inblandade när man ser det knappa levnadssättet. Man inser ju vilket fantastiskt rikt liv vi lever, men att det även finns mycket skratt och livsglädje också hos dessa människor. Sen blev det helikopterfärd hem. Wow!

Drack 3 burkar diet coke nästan på raken när jag kom tillbaka. Trött på vatten som smakar lera, och tonfisk och nudlar ska jag inte titta åt på ett tag. Det räckte med det till frukost, lunch och middag i tre dagar.