Afghanistan – intryck, uttryck och avtryck

Henrik Stensson arbetade under 2003 som logistiker för Läkare Utan Gränser i Afghanistan. Här skriver han om sin tid i landet där allt nästan fungerar men där ingenting fungerar helt.

Trettonde februari, andra Eid, Afghanistans viktigaste högtid, eller kanske den näst viktigaste, då första Eid är detsamma som Ramadan och infaller några månader tidigare. Inga exakta datum, allt är beroende av månens faser. Detta är helgen då man hälsar på släkt och vänner eller, om man har gott om pengar och vill vara en god muslim, åker på Hadj, pilgrimsfärd, till Mecka.

Gamla traditioner

Vi sitter i skräddare på röda plyschkuddar hemma hos Ezmatullah, en av våra radio-operatörer i utkanten av Mazar-i-Sharif, i norra Afghanistan. Golvet framför oss är dukat med te, söta kakor, russin och nötter. Runt omkring oss sitter medlemmar ur familjen. Far är inte här, han besöker några grannar. Någon måste ju göra det en dag som denna. Mor sitter där, tigande och stadig men uppenbart glad över besökarna och verkar trivas. Här finns också tre bröder, en talar engelska och alla är artigt nyfikna. Inga systrar? Jodå, en, men hon får inte vara med. Gamla traditioner ni vet, förklaras det nästan generat. Men om den kvinnliga delen av besöket vill träffa henne går det bra, hon finns i ett angränsande rum.

Vi talar ett tag om väder och vind, traditioner i olika delar av världen och om möjligheten att skaffa sig en utbildning och lyckas väl här i livet. Ungefär när vi suttit så länge att mina västerländska ben, som inte är vana vi denna ställning, börjar protestera verkar vår inhemske chaufför anse att det är tid att gå och vi reser oss så sakteliga.

- Ska ni inte äta lunch med oss? Det är en konfunderande blandning av en avskedsfras och en uppriktig fråga.

- Nej tack, men tack ändå. Nästa gång, lovar vi som redan är bokade för en annan lunch.

Det blir ändå ett utdraget avsked på den muromgärdade gården utanför det låga lerhuset. Systern i rummet intill får sitt besök medan jag snällt får vänta utanför tillsammans med chauffören och en mindre flock pickande kalkoner runt fötterna. Till slut sitter vi emellertid i bilen och meddelar basen att vi är på väg tillbaka.

Afghanistan ligger strax utanför stan

Jag åkte ut som logistiker vilket kan innebära det mesta utom rent medicinska uppgifter. Jag flögs in en tidig morgon i ett litet FN-plan och landade på Mazar-i-Sharifs dimmiga flygplats. Jag tittade mig omkring med sömniga ögon och såg: ingenting. En ödslig, dimmig slätt utan horisont, dessutom fullständigt platt.

- Det känns som att landa i ingenstans, sa jag till min medpassagerare. En amerikan som jobbade för en annan hjälporganisation och hade lång erfarenhet i landet.

- Bara för att vara helt klar på den punkten så kan jag informera dig om att det var exakt det du just gjorde, löd svaret.

Var ligger Afghanistan? Strax utanför stan. Det allra mesta av landet är landsbygd och väldigt traditionell sådan. Mullan eller den lokale guvernören (krigsherren) härskar över männen som härskar över kvinnorna som härskar över husen och allt som finns inuti dem, från getter till svärdöttrar (och över andrahustrun och tredjehustrun om mannen har några sådana). Begreppet familj innebär här något långt mer vidsträckt och långt fastare sammanhållet än i västvärlden. Denna familj bebor oftast, även i stan, det traditionella muromgärdade huset med en stor gård i mitten. Här bor flera generationer. Tomtmark är dyrt och lönerna är låga, så allteftersom sönerna gifter sig så byggs huset ut med fler och fler rum. Döttrarna säljs i mogen ålder till en passande eller bra betalande man.

Ständig diskriminering av kvinnor

Jag är absolut ingen expert på området och är inte här för att göra några utredningar i ämnet men man behöver inte mer än en samhällsgranskande ledsyn för att upptäcka den ständiga diskrimineringen av kvinnor. De flesta av dem lämnar sällan huset. Och gör de det så har de ansiktet dolt i en burka och smyger fram längs kanten av gatan. Helt ensidigt är dock inte detta intryck. För det första har kvinnan som sagt oftast makten i huset över alla utom möjligen sin man. Om hon är den äldsta kvinnan i huset vill säga. För det andra så väljer många familjer att skicka sina döttrar till skolan, det är deras chans. Utbildning är nog en stor del av lösningen, känns det som.

För ett land som Afghanistan där många är analfabeter och man kan ha långa diskussioner med en rörmokare när man förgäves försöker övertyga honom om att vattnet inte kommer gå snabbare genom ledningen om han monterar den lutande så är behovet uppenbarligen enormt. Och viljan finns. Många studerar privat, ofta engelska för att kunna få anställning hos någon hjälporganisation eller kanske staten och därmed en högre inkomst. Man behöver bara ta en snabb titt på läroböckerna med dess ikonliknande illustrationer av studenter i strålknippen av visionärt, gudomligt ljus för att förstå att bildning ses som något viktigt. Katastrof! Eller nej, inget som inte är en riktig katastrof förtjänar att bli kallat katastrof i detta sargade land.

Allt gjort i lera

Hursomhelst har ett litet skjul som vi höll på att bygga om till badrum just rasat ihop. För att öka på takhöjden hade vi grävt ut golvet och uppenbarligen grävt aningens för mycket, lerväggarna kom på glid och plötsligt fanns där inget hus kvar att tala om utan bara en hög krossad soltorkad lera. Ibland känns det som om allt är gjort av lera här. Man åker på en lerig väg omgiven av leråkrar, man kommer till en by där de muromgärdade husen är byggda av lera och halm. De syns knappt bland kullarna så här års när ingen grönska finns. Kullarna som längre söderut övergår i berg är mäktiga att se men inte desto mindre gjorda av lera de med. Hustaken är gjorda av lera som är lagd på en matta av flätat gräs och hålls upp av grova träslanor. När orostider stundar drar man ut slanorna, lastar dem på en åsna eller kamel och ger sig iväg till en förhoppningsvis lugnare och trevligare plats.

Inbördeskrig i över 20 år

Afghanistan har härjats av inbördeskrig i över tjugo års tid så landsbygden och även städernas utkanter är fulla av dessa övergivna lerväggar, mer eller mindre nedbrutna av väder och vind. Det som vid en första anblick ser ut att vara resultatet av en heltäckande bombmatta eller jordbävning är alltså bara lerjorden i färd med att ta tillbaka vad som den bevisligen tillhör.

Här i landet finns imponerande bevattningssystem där smältvatten från bergen leds från en flod in i en kanal som övergår i en mindre kanal som övergår i en ännu mindre kanal, och så vidare, i ett blodkärlsliknande system av förgreningar. Oskrivna men stenhårda regler finns för vem som har rätt att ta vatten, hur mycket vatten han får ta och var i kanalen han får ta sitt vatten. Det mesta av systemet sköts med hjälp av lera. En damm av lera håller vattnet på plats, ett par spadtag i dammen och man har fullt flöde av vatten på sin åkerlapp, några fåror i åkern leder vattnet dit det behövs som bäst, vänta en stund och sedan några nya spadtag lera och dammen är sluten igen.

Svårt att få företagssamheten att löna sig

Hur länge har jag varit här? Tre månader snart, jag har någon konstig dubbelkänsla när det gäller det där, ibland känns det som jag alltid varit här; jag kan inte riktigt minnas vad jag egentligen gjorde innan och ibland känns det som jag nyss kom. Jag antar att det till stor del beror på att allt här är så annorlunda även om det är svårt att sätta fingret på något särskilt. Snabbt har kvinnor maskerade som bankrånare och kameler och åsnor längs vägar, så leriga och gropiga att de inte kan kallas vägar blivit helt normala företeelser, utan att jag för den skull har någon svårighet att se skillnaden mellan Sverige och Afghanistan. Skillnaden mellan mycket utveckling och lite utveckling.

Jag har hela tiden en känsla av att Afghanerna inte riktigt förtjänar att vara så fattiga som de faktiskt är (om man nu frångår den mer politiskt korrekta ståndpunkten att ingen minsann förtjänar att vara fattig, alltså). Folk här är väldigt företagsamma, nästan alla har något som de säljer och nästan allt går att fixa; har man krockat sin bil till oigenkännlighet så finns det någon som kan svetsa om hela karossen från grunden och skulle inte det gå så går det ju alltid att göra kaminer av plåten och en åsnekärra av underredet.

Det sägs att även under det mest brinnande inbördeskriget dagar så gick det att köpa det mesta i basaren och någon egentlig matbrist rådde aldrig även om torkan var svår, vete smugglades in från grannländerna och såldes på den lokala marknaden. Ingenting att förvånas över, folk här har ju varit affärsmän ända sedan sidenvägens dagar. Problemet är nog då mer att Afghanistan aldrig har varit ett land i egentlig mening utan alltid en samling fiender som slagit ihjäl varandra genom historien, som de allra flesta andra länder, i och för sig. Men dessvärre har man här fortsatt med detta in i nutiden.

Arbete med lokala myndigheter

Hur fördriver jag tiden? För det allra mesta är det inga större problem. Att vara logistiker innebär lite av varje, alltså gör jag lite av varje. Basen i Mazar-i-Sharif kallas för capital, vilket innebär att den är huvudbas för Läkare Utan Gränsers verksamhet i norra Afghanistan och ska understödja den operativa verksamheten i de fem övriga baserna. Här bor tio personer plus tillfälligt boende på väg till eller från de andra baserna. Jag är ansvarig för underhåll och byggnation i husen vi bor och arbetar i, samt för lagerhållning och transporter av mat i vårt nutritionsprogram. Maten vi transporterar och lagerhåller ges till behövande; undernärda kvinnor och barn i speciella kliniker. Graden av undernäring är inte längre särskilt hög så klinikerna ska, om inget oväntat sker, stängas i mitten av sommaren. Istället ska Läkare Utan Gränser ägna sig åt hälsovård i vår region. Detta görs i stor utsträckning redan.

Läkare Utan Gränser har under tio års tid drivit ett antal kliniker tillsammans med den statliga hälsovården (som inte alltid fungerar så bra efter alla krig och katastrofer och uteblivna statsanslag). Lagerhållningen av mat sker ofta i vanliga små lerhus som innan använts till något helt annat, vilket ibland resulterar i problem. Ibland är huset inte stort nog, ibland har det inget golv och ibland har det nästan inget tak och/eller är det fullt av möss. Detta gör lagerhållningsarbetet stundom ganska intressant och stundom ganska frustrerande men aldrig tråkigt.

Allt funkar nästan, inget funkar helt

Huset i basen är ett annat kapitel som är helt annat än tråkigt; traditionella lertak som när det regnar alltid läcker på något nytt ställe och traditionella kaminer, så kallade bukhari, som när man eldar i dem alltid ryker in någonstans. Som svensk snickare, van att bygga saker som skall hålla i hundra år så tedde det sig i början aningen frustrerande när allting nästan funkade utan att någonting riktigt funkade. Men efter ett tag hittar man sin (gyllene?) medelväg, accepterar vissa saker men anstränger sig verkligen för att ändra andra.

På fritiden finns det dessvärre inte så mycket att hitta på för oss utlänningar och ännu mindre, verkar det som, för afghanerna själva. Det finns, förutom fredagen som är den muslimska veckans lediga dag, ett stort antal helgdagar i almanackan. Dessa är det dock få som är något vidare entusiastiska över, och de två veckors semester man har rätt till om man jobbar för Läkare Utan Gränser får man nästan tvinga de lokalanställda att ta ut. Det är helt begripligt om man tittar på utbudet av fritidsaktiviteter. De flesta bebor som sagt en mycket blygsam yta tillsammans med sina föräldrar, ett antal syskon med respektive, deras barn, några höns och så vidare. Så mysiga hemmakvällar i lugn och ro (framför en TV som man naturligtvis inte heller har) är knappast att tänka på.

Man kan knappast gå ut heller. Pubar, discon och idrottsanläggningar finns inte. Biografer fanns förr (jättelika utomhusskärmar på centrala platser där man kunde se den indiska eller pakistanska filmen både rätt- och spegelvänd) men alla förstördes under talibantiden. Och staden är inget fritidsnöje i sig då den inte är så mycket mer än ett ställe att köpa och sälja det mest nödvändiga. Något annat har de allra flesta inte råd med.

Så vad gör man? Jobbar. Är man lycklig nog att ha en fast anställning ägnar man sig åt den. Eftersom den som jobbar ofta försörjer tre eller fem eller tio andra räcker det sällan med ett jobb, man har två eller flera sysselsättningar. Har man ingen anställning kan man alltid skaffa sig en träkärra, lasta den med krimskrams eller kex och sälja. Har man svårt att hitta denna kärra sätter man sig på gatan och säljer skrot som man köpt billigt till en förmodligen minimal förtjänst.

Detta är naturligtvis lovande, kommers och handel, på alla nivåer är ju som väl känt är en stor del av grunden för välstånd. Så om inte alla soldater från olika rivaliserande fraktioner som dessvärre syns mer och mer på gatorna börjar döda varandra, om regeringen kan behålla någon slags kontroll över landet, om byråkratin för alla som vill handla håller sig på en rimlig nivå utan att kväva entreprenörsandan, om folk får möjlighet att ta banklån för att kunna utöka sina verksamheter till mer än träkärror på gatan. Om, om, om… På något sätt inger den där gatuförsäljaren som försöker, och uppenbarligen lyckas ibland, sälja sina udda begagnade muttrar ett visst hopp.