Skorpionstick tycks vara en vanlig åkomma denna tid på året

Regnperioden har börjat i Sudan. Grodorna kväker på kvällarna, myggen blir fler och fler och färgerna skiftar. Från att ha varit väldigt torrt, tråkigt och kargt är landskapet nu grönt och vackert. Idag är det första dagen på en vecka utan regn, solen skiner och torkar upp den blöta marken. Det största problemet för oss är att landningsbanorna inte går att använda när det regnar för mycket och vi har ”resedag” imorgon.

Skorpionstick tycks vara en vanlig åkomma denna tid på året, i snitt träffar jag på två om dagen. Sticken är inte dödligt giftiga men den som har blivit stucken har riktigt ont och smärtan håller i sig i ungefär ett dygn. Sista veckan har dock varit lugn. Klimatet är svalare och folk är upptagna med att plantera runt sina hyddor, de tycks inte ha tid att vara sjuka.

I fredags när jag var på väg att krypa till sängs ropade de på mig från kliniken. En 22-årig kvinna hade blivit biten av en två meter lång kobra. Hon hade fått två bett, ett i rumpan och ett i ryggen. Pulsen stiger en aning och jag funderar på vad jag ska göra och hur allvarligt det är. Enligt personalen är det dödlig utgång för de flesta ormbett, men än så länge är hon i livet, ligger och vrider sig i smärta och spottar vit saliv så det är väl i alla fall bäst att försöka göra något. Jag börjar med att försöka få kontakt med läkaren som är stationerad i Lankien via radio, men trots upprepade försök kommer jag inte fram. Slår i olika böcker och kommer till slut fram till vad jag bör göra. Efter att ha startat behandlingen gör jag fler försök att nå läkaren och lyckas till slut. Han låter dock inte alltför optimistisk.

Morgonen efter kontaktar jag Röda Korsets fältsjukhus i Kenya men de är inte intresserade av att ta hand om henne, eventuellt senare om hon överlever och måste opereras. En timme efter att hon kommit till kliniken fick hon krampanfall, de fortsatte hela natten och de följande dagarna. Vi satte in medicin mot kramperna, smärtstillande och antibiotika. Flera gånger trodde jag att hon skulle dö. Så igår bad hon att få gå upp och duscha och idag kunde hon gå hem. En aning haltande på grund av smärtan, men vid liv. Vilken fantastisk känsla att se henne gå ut från kliniken.

Jag kommer aldrig att glömma hennes vackra leende. Kvinnan är fru till en av Läkare Utan Gränsers anställda. Det vill säga en av hans tre fruar. Det är otroligt vanligt i Sudan att männen har flera fruar. Priset varierar en aning, för tillfället kostar en fru här i Pultruk 30 kor. Människorna tycker att vi europeer som jobbar här är konstiga som inte har någon fru. Senast på lunchrasten kom en av de lokalanställda och erbjöd mig en fru som han skaffat fram. Jag tackade artigt nej, vilket de tyckte var en aning underligt. De flesta har två fruar, men den som äger många kor kan ha uppemot tjugo. Låter som ett slitsamt liv. De bara skrattar åt mig när jag frågar om det även är OK för kvinnorna att ha flera män. Svaret är förstås: NEJ!

Om vädret håller i sig och landningsbanan är torr flyger vi till Lankien imorgon. Det är en flygtur på 3 minuter, men om man går tar det cirka 3 timmar – om marken är torr. Vi gick sträckan förra helgen i gyttja och det tog 4,5 timme. Pust. Den kommande veckan ska jag hjälpa till med en näringsstudie. Det blir intressant och trevligt med lite omväxling från kliniklivet.