Ödesmättad stämning i Liberias huvudstad Monrovia

"Atmosfären i lägret var spänd. Skottlossningen hade pågått hela natten. Människor började få panik." Läs Lucy Claytons brev från ett sönderfallande Monrovia.

Lucy Clayton, pressekreterare på Läkare Utan Gränser i Belgien, har nyligen besökt organisationens team i Liberia. Här är hennes vittnesmål.

Än en gång råder kaos i Monrovia. För tre veckor sedan bröt åter häftiga strider ut mellan rebellgruppen Liberians United for Reconciliation and Democracy (LURD) och regeringstrupper. Hundratals människor dog och tusentals flydde in till huvudstaden utan någonstans att ta vägen. Människor har sökt skydd på fotbollsstadion, i skolor och de som har haft tur hos släktingar. Många vågar inte återvända till sina hem eller ens till flyktinglägren av rädsla för det upptrappade våldet. De senaste veckornas strider och plundringar har lamslagit sjukvården som desperat kämpat för att ta hand om krigsskadade, undernärda barn och ett ökande antal patienter med kolera.

I morse följde jag med Tom, en av Läkare Utan Gränsers sjuksköterskor, till lägret för internflyktingar för att prata med människor om deras upplevelser. Deras berättelser var fruktansvärda. Där fanns föräldrar som sett sin 13-åriga son dö av ett nackskott när de flydde undan striderna. En ung kvinna tvingades lämna sin sjuka mormor att dö när familjen flydde genom ett träsk och hon fastnade i leran. En 26-årig kvinna berättade att hon blev våldtagen första gången när hon var fjorton år, när hon var sexton hände det igen och nu senast häromdagen när hon var ute och samlade ved. En mamma med åtta barn hade flytt en attack för två veckor sedan och inte sett fem av sina barn sedan dess.

Atmosfären i lägret var spänd. Skottlossningen hade pågått hela natten. Människor började få panik och höll på att packa ihop sina få tillhörigheter, beredda att fly. Den vapenvila som regeringen och de två rebellgrupperna LURD och Movement for Democracy in Liberia (MODEL) enades om för bara en vecka sedan redan är över. På vår väg tillbaka genom stan såg vi tusentals människor på väg bort från striderna. Små barn snubblandes fram under tunga bördor som bärs på huvudet, gamla kvinnor släpandes madrasser längs vägen, mammor bärandes skrikande barn och knyten innehållande mat. Många har varit på flykt i flera år, sedan striderna mellan regeringen och rebellerna tvingat dem att lämna sina hem. I takt med att kriget kommit allt närmare Monrovia har de tvingats flytta från läger till läger. De har blivit fråntagna allt de äger, deras hem har plundrats och deras anhöriga har dött till följd av våld eller sjukdom.

Läkare Utan Gränser har öppnat en klinik i det egna baslägret, precis som under tidigare strider. Arbetet med att omvandla vardagsrummet till ett sjukhus går på nolltid. En timme senare anländer de första patienterna från sjukhuset. Stämningen är både ödesmättad och laddad. Människor är utmattade av den konflikt som fördärvat deras liv de senaste tretton åren. Historien upprepar sig, med vapenvilor som gång på gång bryts. Ingen vet om informationen är rykten, sanning eller propaganda. Ingen vet vad som händer härnäst. På något outgrundligt vis finner de ändå styrka att fortsätta sina liv.