En vit doktor i stan betyder förhoppningsfulla föräldrar och livrädda barn

Elfenbenskusten, december 2002.

Här har jag lärt mig respektera malaria den hårda vägen. Förra veckan tog vi emot 170 patienter på min barnmottagning som är öppen på vardagmorgnar. Som patient nummer 17 kommer Ibrahim Coulibaly 6 år ingående i mitt undersökningsrum tillsammans med sin till vardags bomullsodlande far. Sedan två dagar har han minskad aptit och huvudvärk. Härom natten hade han också feber. Men på dagarna är han aktiv, precis som nu. Jag undersöker honom och finner den förstorade mjälten, den vita beläggningen på tungan, 38,5 i feber och ett hyggligt blodvärde efter vad jag kan se. Malaria tänker jag, precis som hos hälften av mina fall varje dag.

Jag skriver ut mediciner som fadern går och hämtar på sjukhusapoteket. Han kommer tillbaka efter en kvart för att vi ska förklara hur medicinerna ska tas. Det är en rutin vi har infört eftersom vi har upptäckt att apoteket aldrig gör detta. Inte heller skriver de medicinens namn på plastpåsen, om det nu skulle gjort någon skillnad. Ibrahims far är analfabet och apotekarens handstil är oläslig. Det vet jag eftersom det är jag som får hans lista på vilka läkemedel som är slut och jag är, mig veterligen, bokstavstrogen alfabet.

Tillbaka till Ibrahim. När han kommer in i rummet igen hänger han lite med huvudet, så jag ber min assistent madame Koné att de ska ge första dosen direkt. Det kan te sig enkelt men medicinen sväljs med vatten och till det behövs en mugg, och det är ont om muggar på afrikanska sjukhus. Jag föreslår att vi ska använda burken som innehåller alla tung-nedtryckar-spatlar, men de andra låter sig inte bevekas förrän jag har bevisat att spatlarna klarar sig utmärkt även liggande. Så till munnen. Närmare än så kommer inte medicinen förrän Ibrahim faller till golvet i ett krampanfall. Där sitter vi med en trave mediciner som vi inte kan få i honom. Med mig som frustrerad lots bärs Ibrahim genast över till vårdavdelningen.

Vis av tidigare erfarenheter går jag själv till apoteket och plockar i ordning Kinin-dropp, nålar och allt som behövs för behandlingen. Jag övervakar att kramperna slutat, att droppet sätts och kopplas rätt och går sedan tillbaka till de väntande patienterna utanför min mottagning. Ytterligare en skillnad. I Sverige skulle de varit storögt väntande på grund av den uppseendeväckande dramatiken. Här är människor vana vid cerebral malaria, och dessutom ofta uttorkade till följd av diarrésjukdomar, så de är snarare hålögt väntande.

Jag sätter en viss prestige i att barnen ska få rätt vård genom hela vårdkedjan. På kvällen passerar jag därför avdelningen för att försäkra mig om att sköterskan förstår hur nästa droppflaska ska kopplas in. Detsamma gör jag morgonen därpå inför dropp nummer tre, men då finner jag salen tom. Ibrahim dog på kvällen och fadern hade redan burit honom därifrån. Kvar finns droppet. Jag tittar på flaskan och inser att jag glömt att tillsätta extra socker till flaskan som man ska göra. Jag svär till, men medan jag styr stegen mot dagens väntande barn förvandlas frågan om det skulle gjort någon skillnad till en förhoppning om bättre lycka för nästa unge. Väntrummet är redan fullt. En vit doktor i stan betyder förhoppningsfulla föräldrar och livrädda barn. Med all rätt kan tyckas. De har nog sett vår statistik.