Här finns sjukdomar jag tidigare bara drömt om att få se

Burundi Karuzi, 29 Dec. 02.

Vaknar upp till en miljon kväkande grodor. Fuktigt. Dimmigt. Säkert 25 grader. Första natten jag stängde av kom-radion på tre veckor. Varit jour i över en vecka. Visste inte riktigt vad trötthet innebar innan jag kom hit. Nu vet jag. Tänk vad te, lite välbekant musik i lurarna och en dator att skriva på kan föra en tillbaka till ett liv som nu känns så avlägset. Men värdefullt. Att ta upp ett kort på syrran och längta lite efter mammas julköttbullar. Underbart. Har det verkligen varit jul?!

Är en månad rikare på Afrika, tre kilo lättare efter Montesumas hämnd och lycklig över att det är den första dagen av tretton som jag inte ska arbeta. När jag sluter ögonen ser jag undernärda barn, flämtande kvinnor i förlossningsarbete och råttor. Alltid den där ilningen längs ryggraden när en råtta rinner över golvet. Allt för stora för min smak.

Vet inte om man kan kalla det för chocktillstånd. Det stadium jag befinner mig i. En angenäm blandning av fysisk trötthet och tillfredsställelse över att jag fortfarande flyter. Har inte gjort några fatala misstag. Tror jag. Är fortfarande kvar. Har inte ringt hem och bett om en akutevakuering av utbränd svensk läkare. Även om tanken passerat ibland.

Nej börjar faktiskt flyta. Med huvudet större delen av tiden ovan ytan. Tänker tillbaka på veckan som gått. Julafton inleddes med att en flicka i tvåårsåldern kom till akutrummet, snarare skjulet, bakåtböjd i en stel båge. Hjärnhinneinflammation. Mamman satt lugnt och väntade på sin tur. Det bubblade ur munnen av vätskan i lungorna. Skakade av kramperna. Fick stilla påpeka för sjuksköterskorna som tydligen prioriterade något annat att vi kanske skulle försöka hitta en sug och ta hand om flickan. Ingen el tillgänglig. Fick bara henne till förlossningen där man eventuellt senast hade sett sugen. Satte själv en nål i halsen då inget annat kärl fanns tillgängligt. Kämpade häftigt i mina armar. Urinen rann längs händerna. I förlossningsrummet låg redan två kvinnor i fullt arbete. Alltid lika dödstyst. Föste undan en placenta från en brits och gav lugnande, urindrivande och antibiotika. Sugen fungerade givetvis inte. Manuell sugning. Jag tänkte på akutrummet i Örnsköldsvik med längtan och nyvunnet perspektiv. Flickan tittade upp efter tjugo minuter. Drack dagen efter mjölk på avdelningen.

Det mest frustrerande över att kastas in i denna värld är frånvaron av lika gröna människor som jag. Alla verkar veta så mycket, ha så mycket erfarenhet. Och framför allt inte ha en sekund över till att lyssna på min ångest. Var är brorsan att snacka med? Var är den mjuka förstående kollegan under AT-tiden som nickar och förstår? Var är mina ickenoppiga, ickefuktiga lakan och mitt varma täcke när jag faller utmattad till sängs vid 21-tiden på kvällen?

Om jag försöker påpeka för de andra i mitt team att jag inte är van vid att arbeta från 7.30 till 20 varje dag, på ett språk som känns som gröt i munnen, med helt nya sjukdomar och med nya läkemedel så börjar de genast berätta om när DE minsann var i Sudan eller Afghanistan i flyktinglager X eller Y. Då minsann, spik i foten! Det låter alltid som att man i princip åt avföring, sov en halvtimme och gladdes åt en cigg och lite ljummet vatten. Ständigt med ett leende på läpparna.

Tvivlade första veckan på huruvida jag var rätt man på rätt plats. Nu känns dessa tankar helt främmande. Börjar så sakteliga komma in i livet i Afrika. Ett nytt mudus vivandi helt enkelt. Man får glädjas åt de små tingen(s gud). Vid lunch smiter jag oftast undan. Om så blott för en kvart. Pluggar in lite välbekant klassisk musik, låser min dörr och läser en bok på svenska. Eller skriver ett brev. Det låga blodsockret är borta. Lite hemkänsla infinner sig. Ordningen är återställd. Fortsatte under julförmiddagen att ronda barnavdelningen med 60 procent malaria, varav en stor andel hjärnvarianten. Blodiga diarréer och kräkningar vart man än vänder sig. En ensam sjuksyster som mestadels hänger utanför och snackar med sina kollegor. Jag måste själv snurra runt flera gånger per dag för att övervaka de värst sjuka. Som en hök.

Förlorade en flicka natten till igår. Malaria. Febertopp som drog ned hennes blodvärde från 40 till döden. Ingen sjuksyster där som kunde vaka. Kände mig otillräcklig. Inser med hjärnan att uppgiften är övermänsklig. Jag gör så gott jag kan. Men hjärtat säger något annat. Är inte van vid att patienter dör för att det inte finns resurser. Eller för att personalen inte bryr sig. Struntat i ordinationer. Stjäl läkemedlen istället för att ge dem till patienterna. För mig en helt ny värld. Försöker anpassa mig. Försöker förstå att för en sjuksyster med en lön på 170 kronor i månaden måste det vara frestande att sno en påse sockerdropp och sälja för en veckolön. Försöker men lyckas oftast inte. Blir arg och frustrerad. Bearbetar varje kväll genom dagboken.

Medicinavdelningen är spännande. Med njursviktande patienter som ser ut som Michelin-gubbar innan våra grovhuggna behandlingar med kortison och diuretika gjort verkan. Sjukdomar som jag bara tidigare drömt om att få se. Tuberkulos i kotpelaren. AIDS med alla sina olika skepnader. Inga mediciner att ge här inte. Vi får inte ens skriva det förbjudna ordet i journalen. Varför ska man tala om en sjukdom man inte ens kan ge lindring för. Tarmparasiter med exotiska namn som man lätt kan drömma mardrömmar om. Kirurgskjulet med infekterade sår jag aldrig tidigare sett.

Tänker återigen på det hav av underbart kunniga och noggranna sjuksköterskor man alltid kan lita på därhemma. Och all utrustning vi därhemma tar för given. En höft eller lårbensfraktur är ju hemma knappast något man höjer ögonbrynen för. Man spikar ihop och skickar hem. Här läggs patienterna i sträck med några stenar i ändan på sängen. Tre månader!! Snacka om träsmak.

25 år gammal sålde han i början av veckan två kossor. Byn är liten. Alla visste att han hade pengar från försäljningen. Så även de tre militärer som stormade in på natten till igår. Han ville inte ge dem pengarna. Skottet gick in vid ryggslutet. På sin väg upp mot strupen slet det sönder några revben. Han andades vid ankomsten till sjukhuset via det hål som kulan slitit upp på framsidan av strupen. Blodtrycket var 0. Efter återupplivning fick vi upp trycket till 100. Mina kirurgkunskaper sträcker sig inte till att lappa ihop en bröstkorg. Skickade mannen till närmaste sjukhus med kirurg. Ingen lång vag. Kanske 30 kilometer. Tidsmassigt dock över två timmar. Mannen dog vid ankomsten. Ett liv har ett annat värde här.

Störst stresspåslag är dock ändå förlossningsavdelningen. Doften av svett, urin, avföring och mat är nog så intensiv här just för att det är så litet. Ofta tre kvinnor som delar en madrass. När de anropar från sjukhuset är det oftast från just förlossningen. Oftast blir jag irriterad över att de inte ringt tidigare. Särskilt under den gångna helgen då jag var ensam under fyra dagar. Den ende andra läkaren, Goddy från Kongo, som gör kejsarsnitten, var på semester. Ok, ok, ensam med ett upptagningsområde på 340 000 invånare. Man föder fler barn här i Afrika än hemma... Vet i och för sig inte om han alltid är till så stor hjälp. Framme vid 11-tiden på julafton behövde man hjälp på förlossningen. En kvinna hade livmoderkakan kvar. Sedan dagen innan. Livmoderhalsen var sluten. Hjälp Goddy. Han hastade förbi och sa att jag långsamt skulle föra in först ett, sedan två fingrar och lirka ut kakan. Jaha, första gången jag ens hör talas om något sådant. Var ska vi söva henne? Nehe, det behövdes tydligen inte… Stod upp till armbågen inne i henne och drog säkert en timme. Men det gick ju. Till lunch blev det till att göra ett kejsarsnitt. Jag assisterar. Än så länge...

Jaha, 130 sängplatser färdigrondade. Går i huvudet genom om det var någon som låg i koma som jag glömt att ge ett sockerdropp. Alltid lika ångestladdat på morgonmötet att höra om någon dött eller inte. Tar det fortfarande allt för personligt. Jag inser det. Eftermiddag: mottagning till sena kvällen. Tur att Läkare Utan Gränser har så bra handböcker man kan slå i. Tar sin lilla tid. Men patienterna är underbart tålmodiga. Tycker mest att det är exotiskt med en Muzungo, ”viting”.