”Avundsjuka över att bara kvinnor vaccineras”

Shibaak! Hälsningsfras på dinka. Att hälsa är en hel procedur här. Man börjar med att säga ”Mathe” en massa gånger och liksom klappar den andre personen i handflatan. Detta kan pågå en lång stund tills någon avbryter med Shibaak. Nu har jag äntligen kommit tillbaka till Mapel. Det känns skönt. Det har varit väldigt intensivt några veckor. Jag har varit runt och vaccinerat på alla mina PHCU (Primary Health Care Unit). Vi började med att åka till Acumcum för att vaccinera alla kvinnor mot stelkramp och barnen mot mässling.

Stelkrampsvaccinationen ingår som ett led i att få ner barnadödligheten. Genom att vaccinera alla kvinnor i fertil ålder minskar risken att det nyfödda barnet dör av stelkramp. Det är annars ett stort problem i fattiga länder eftersom hygienen är starkt begränsad före, under och efter förlossningen. Det vanliga här att ”klippa” navelsträngen med en bambupinne eller liknande och inte med en steril sax som vi är vana med hemma. Dödligheten vid mässlingsutbrott är stor, eftersom många barn är undernärda. Därför vaccineras alla barn mellan sex månader och femton år. Vi stötte på en hel del problem och frustrationer. Det kom inte så många kvinnor som vi förväntade oss. Vi fick höra att en hel del rykten florerade bland annat om hur smärtsamt det var och hur mycket de hade blött efter injektionen. Vi fick också höra att det var mycket avundsjuka som låg bakom.

Männen var avundsjuka på att det alltid bara är kvinnor och barn som vaccineras och aldrig dem. Dessutom vaccinerar vi kvinnor och barn flera gånger varje år – höjden av orättvisa! Jag försökte förklara orsakerna till detta men de hade svårt att förstå. Till och med männen i vaccinationsteamet tyckte det var orättvist. Det var då jag insåg att det behövs mycket information om vi ska nå fram. Återigen fick jag en aha-upplevelse om hur sårbart ett folk kan vara och vad så många års krig för med sig i brist på utbildning. Jag kan inte begära att de ska förstå mina förklaringar när de inte har någon utbildning ens om de mest basala människokunskaperna. Jag lärde mig i alla fall att lägga upp strategin lite annorlunda inför min nästa kampanj med ett tydligare budskap och enklare information. Det är faktiskt inte alltid så lätt att förklara på ett enkelt sätt. En ny utmaning för mig.

Varje sekund här blir jag påmind om hur orättvis världen är. Ibland är det mer uppenbart än annars. En kväll när jag låg och läste i skenet av min solcellslampa kom vakten och sade att det fanns en patient utanför vårt läger som behövde hjälp. Jag klädde på mig och gick ut. Utanför på en matta låg en ”äldre” man (troligen 55-60 år men det är bra mycket äldre än 55 år hemma) med en urinkateter i handen. Det visade sig att han hade haft en suprapubiskateter (en slang som går genom magen till urinblåsan) som hade trillat ut. Egentligen var han på väg till huvudstaden Khartoum som ligger i norra Sudan för att göra en prostataoperation. För att ha råd med operationen behövde han mycket pengar och det var dessa han skulle skrapa ihop. Folk här har inte pengar, istället betalar de med kor. En ko skulle täcka hans kostnader. När en dotter gifts bort betalar den blivande mannen ett antal kor till fadern, 60-80 kor tror jag är det normala men det kan gå upp till ett par hundra. Då är hon nog ett riktigt kap!

Tillbaka till min patient. Han kunde inte alls kissa som det var nu. Han ville att jag skulle sätta in den gamla, smutsiga katetern igen och jag fick förklara att det krävs kirurgi för det. Jag kunde inte heller komma åt min medicinväska för vakten med nycklarna hade gått iväg. Jag förklarade för mannen och hans anhöriga att det bästa för honom skulle vara att ta sig till sjukhuset i Wau för att få en ny kateter. Det skulle ta honom en och en halv dag att gå dit men det var trots allt det snabbaste. Jag bad honom komma tillbaka tidigt nästa morgon för att i alla fall göra ett försök att sätta in en vanlig urinkateter. Även om jag inte hade mycket hopp om att det skulle gå.

Nästa dag satt mannen på nytt utanför vårt basläger. Många var de som ville titta på. Jag fick köra iväg dem men integriteten blev ändå väldigt begränsad. Tyvärr gick det inte att sätta en kateter och jag sa att det enda han kunde göra var att börja den långa vandringen. När vi var på väg hem från vårt kvällste dagen efter såg vi mannen liggande på en matta i ett skjul på marknaden. Det visade sig att han fortfarande väntade på att få tag på sin ko för att få pengar till operationen.

Plötsligt såg jag en ny möjlighet att hjälpa honom. Jag visste att det skulle komma ett plan nästa dag. Kanske kunde jag få Röda Korset, som har ett sjukhus för akut kirurgi, i Loki att acceptera att ta emot honom. Jag kontaktade mitt team via radion här i Mapel för att skicka en förfrågan. Gissa om jag blev glad när jag senare på kvällen fick ett positivt besked. Nästa dag berättade jag nyheten för honom. Jag bestämde mig för att försöka tappa ut lite urin genom att sticka en nål genom magen till blåsan. Efter att ha jobbat på barnakuten visste jag att man ibland gör det på bebisar (fast av en annan anledning). Det var inget jag gjort förut men efter att ha rådslagit med en läkare i Mapel gjorde jag ett försök. Jag hade inget att förlora. Efter att inte ha kunnat kissa på nästan fyra dygn hade han nu mycket ont över blåsan och upp över njurarna. Jag lyckades bara få ut en del men det lättade i alla fall smärtorna lite.

Jag fick höra att det skulle komma ett plan samma dag genom FN:s livsmedelsorgan World Food Program. Jag sa till patienten att han skulle vänta på landningsbanan för att vara beredd. När planet kom gick jag dit för att få piloterna att ta med honom. Dåliga nyheter! Det fanns ingen plats för min man. Jag försökte övertala dem men det gick inte. En vecka efter att han först kom till mig på kvällen lyckades han till slut komma med ett plan. Jag vet inte hur han mådde då men jag vet att han levde. Jag vet inte heller hur det gick med honom efteråt eller om njurarna hade tagit för mycket stryk redan.

Det är det här som känns så svårt med att jobba i buschen. Så mycket onödigt lidande. Att se den här mannen i ögonen och säga att vi måste hoppas på ett nytt plan gjorde ont i hjärtat. Både han och hans anhöriga såg så besvikna ut. Frustrationen blir enorm när orättvisorna bara handlar om resurser. Ibland funderar jag över varför jag väljer att utsätta mig för det här. Att konfronteras med dessa orättvisor dagligen. Det är lättare att vara hemma och inte bli påmind hela tiden. Andra gånger får jag så mycket tillbaka. Ett leende från ett barn som varit sjukt och sedan tillfrisknat värmer mycket.

Det är de positiva minnena som gör att jag orkar och till och med tycker att det här är ett fantastiskt jobb. Ett spännande, intressant och givande jobb som jag önskar att fler fick uppleva! Det har varit fler sådana här incidenter när jag verkligen får agera utöver mina befogenheter hemma. Det är otroligt lärorikt men också skrämmande förstås. Skrämmande att det inte finns någon annan som verkligen har kunskap att utföra det som jag tvingas göra.