Varför ska du söka?
För tio år sedan sökte jag till Läkare Utan Gränser som sjuksköterska. Jag hade då arbetat i den svenska vården i fem år och kände mig redo att äntligen förverkliga drömmen om att kunna göra något för de allra mest utsatta.
Mitt andra uppdrag gick till en liten by i Somalia, Huddur. Människorna där drabbades hårt av det krig som pågår än idag. Barn är alltid de värst utsatta och jag kommer aldrig att glömma en liten pojke som en dag kom till vårt hälsocenter.
Nuurs farbror kom bärandes på sin brorson, som varit sjuk i flera månader. De senaste dagarna hade han blivit sämre och sämre.
Nuur var inte kontaktbar, han andades själv men kunde inte livnära sig för egen kraft, han var helt utmärglad. 14 år gammal vägde han bara 21 kilo.
Han fick en venös infart, en sond och en kateter. Han fick vätska intravenöst, näringsrik specialmjölk, antibiotika och en sängplats med myggnät. Nästa dag öppnade han ögonen och kisade lite på oss. På något mirakulöst sätt hade han överlevt natten. Hans farbror kunde inte stanna, utan var tvungen att gå tillbaka till sitt arbete. Nuur var nu utan anhöriga på avdelningen eftersom inte heller hans föräldrar hade möjlighet att vara borta från hem, familj och arbete för att vaka över sonen. Vi fick även höra att de inte hyste mycket hopp för att Nuur skulle överleva överhuvudtaget.
Den bistra verkligheten i Somalia och i många andra länder gör att föräldrar ibland måste prioritera. En fruktansvärd situation att stå inför, att behöva välja bort ett barn. Var femte barn upplever inte sin femårsdag i Somalia, enligt Unicef.
Efter några dagar var Nuur vaken men fortfarande mycket svag. Han hade ont i hela kroppen, feber, hosta, diarré och mådde illa. Det var svårt för honom att kunna behålla någon näring alls.
Det visade sig att Nuur hade Kala Azar, Visceral Leshmaniasis (en parasitsjukdom som smittas via en sandfluga och ger feber, anemi, immunosupprimering och illamående, utan behandling är dödligheten 95%) och behandling sattes in, en injektion varje dag i 30 dagar. Sakta, sakta blev Nuur bättre.
Efter att ha varit borta i två veckor på en kurs var jag åter på hälsocentret. När jag gick runt för att hälsa på personal och patienter var det plötsligt någon bredvid mig som ryckte lite i min tröja. Jag vände mig om och där stod Nuur och log stort. Han var fortfarande smal som en sticka, men han levde och mådde mycket bättre.
Ibland får jag frågan: ”Hur orkar man med att se allt lidande?” Och det är sant, det är mycket lidande, men det finns också så mycket glädje, värme och tacksamhet. Dessutom är man ju där, på plats, för att hjälpa och lindra, vilket gör att hopplösheten inte infinner sig på samma sätt som när man från hemmaplan betraktar alla världens krishärdar genom TV-rutan.
Därför vill jag varmt rekommendera andra sjuksköterskor som någon gång haft funderingar på att arbeta humanitärt, att förverkliga den drömmen.
Som sjuksköterska har du en möjlighet att växa i din yrkesroll, att utveckla dina ledaregenskaper, och att så småningom ta ännu mer ansvarsfulla positioner, dels i Läkare Utan Gränsers projekt men även här hemma. Som människa får du upplevelser och minnen för livet, du lär känna dig själv och växer som person.
Maria Schütz
Sjuksköterska och rekryteringsansvarig
Läkare Utan Gränser