RoseMarie i Etiopien på nytt uppdrag

Svenska sjuksköterskan RoseMarie Blind ingick under drygt ett år i Läkare Utan Gränsers akutteam. 2007 tillbringade hon sex månader på ett uppdrag i Etiopien.

"Hej där hemma!
Har just kommit tillbaka till civilisationen efter en dryg vecka på Etiopiens landsbygd. Med civilisation menar jag Nekampt, huvudorten i Oromyia-området i västra Etiopen.

Jag och tre kollegor från kontoret i Addis Ababa är fullt sysselsatta med att utföra det vi kallar ”rapid health assessment”. Det betyder att vi åker till områden där tillgången till sjukvård är minimal och där vi har hört att det rapporterats om undernäring eller andra sjukdomsutbrott som till exempel mässling. Vårt uppdrag är att kartlägga om det finns behov av insatser av Läkare Utan Gränser.

Etiopen har överraskat mig med höglandets kyliga kvällar och nätter och med sin explosionsartade grönska och bördiga jord. Men utanför huvudstaden börjar landsbygden och infrastrukturen blir allt mer underutvecklad allt eftersom vi kommer längre ifrån Addis Ababa.

Efter fem dagars bilkörning på vägar som inte sett ett fordon på månader, finns ingenting annat än en jordbrukande befolkning som lever på det jorden ger. Skolor som finns och fungerar är på timmars gångavstånd och sjukvårdsbyggnaderna erbjuder mest låsta dörrar och tomma läkemedelskartonger.

”Jag ser omkring 20 till 30 patienter varje dag, men jag har inga läkemedel att erbjuda dem”, säger en lokal hälsoanställd. Hon visar mig sina tomma hyllor och förlossningssängen som fungerar som skrivbord. ”Om jag har tur så får jag läkemedel två gånger om året från hälsomyndigheterna. Men de räcker bara i två månader, sen är de slut”. Jag kan se hennes uppgivenhet och förstår den frustrerande situationen. 

På vår färd tillbaka till Nekampt stannar vi till i en annan by. Den lilla flickan som sitter vid vägkanten uppvisar svåra tecken på grav undernäring. Hennes trötta ögon tittar frånvarande på oss. Hennes ben är svullna, huden alldeles blank och sårig. I sex månaders tid har kroniska diarréer dränerat henne på energi, nu finns nästan ingen kvar. Vattnet som hennes mamma hämtar från floden intill huset är smutsigt, och alla syskon i familjen har diarréer och är avmagrade. Men värst drabbad är fyraåringen.

Jag gläder mig åt att jag har packat bilen full med mediciner och terapeutisk mat mot undernäring. De små förpackningarna med jordnötsmix smakar gott och ger bra med näring även i små mängder. Flickan äter glupskt ur förpackningen. Efter diverse hygien- och kostråd samt behandling för sårinfektionerna, åker vi vidare igen.

Idag finns tid att tvätta kläder. Efter en vecka på leriga vägar är hela packningen förbrukad. Imorgon är det dags för nästa tripp ut på landsbygden. Denna gång bär det av rakt västerut, mot sudanesiska gränsen.

Hälsningar RoseMarie"

 

Senast uppdaterad 2 juli 2007