Läkarlöst i Bhedidalen fram till december 2005

Här är jag, på mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser. Befinner mig på 2000 meters höjd, i hjärtat av Kashmirs mäktiga bergslandskap.

Bhedidalen ligger endast fyra kilometer från kontrollinjen, den omstridda gränsen till Indien. Varje morgon väcks jag i mitt tält av ljudet från moskéns böneutrop och tuppar som gal. Därefter hör jag fältkoordinator Stefan rapportera dagens väder på satellittelefon till helikopterschemaläggaren i Islamabad. Vädret är avgörande för om helikoptrarna kan landa och om vi kan remittera våra akutpatienter. Under vinterhalvåret och början av våren är Bhedidalen helt isolerad från resten av Pakistan på grund av snö och jordskred som blockerar lervägarna. Enda sättet att ta sig härifran är till fots flera timmar genom bergen.

En resa 100 år tillbaka

Att komma till Bhedi är som att resa tillbaka 100 år i tiden. Här bor 17 000 invånare i territorier som före jordbävningen var helt avstängda för utlänningar. Bara för några några år sedan pågick det stridigheter här i dalen. Här finns varken vattenledningar eller elektricitet och folk bor i lerhus som lutar mot bergsluttningarna och bärs upp av trästockar. På bottenvåningen bor korna och hönsen och ovanpå, den stora familjen.

Minerad bilväg

Innan Läkare Utan Gränser slog upp sitt hälsocenter i december 2005 fanns det ingen läkare i Bhedidalen. Närmsta sjukhuset låg i Kahuta dit man tog sig till fots åtta timmar genom bergen. Nu är jag inte helt ärlig. Det finns ett sjukhus med 500 sängplatser sju kilometer härifran på andra sidan gränsen i indiska Kashmir, men på gund av den rådande konflikten, och den minerade bilvägen, är det omöjligt att ta sig dit.

Det är rörande att se folket gå fyra timmar i snö och lera med sina plasttofflor och sina tunna sarwar kameez, för att ta sig till vår mottagning. De riktigt sjuka bärs på hemmagjorda träbårar på de sluttande bergsstigarna.
Bild: Jean-Pierre Amigo

Förkylning, struma och parasiter

Nästan var tredje kvinna som vi träffar på vår mottagning har förlorat ett eller flera barn i samband med förlossning, av lunginflammation eller diarré. De flesta av patienterna söker för förkylning men lämnar vår mottagning med jod mot sin struma eller parasitbehandling. Ibland har vi allvarligare fall av lunginflammation som jag och vår barnmorska George vårdar på vår blygsamma slutenvård. Vi turas om att stiga upp i nattens kyla och mörker för att med ficklampa ge nattens antibiotikados. Vi har ingen tillgång till några labbprover och kan bara följa utvecklingen kliniskt.

Tepaus

Ibland finns det tid att slå sig ned i solen med en kopp te och njuta av det bedårande landskapet. Från vår bergssluttning kan vi blicka ut över byarna på andra sidan Bhedidalen. Härifran ser vi lerhusen, de turkosa pyramidformade moskétaken och skolan tvärs över berget som kollapsade med jordbävningen. Ibland går det förbi kvinnor som varit och hämtat vatten nerifrån byn. Över deras glittrande färgglada sjalar bär de sina vattenkärl. I bakgrunden syns Indiens vita bergstoppar som badar i moln. Synintrycken är som tagna från en sagovärld. Men snart spricker bubblan av ljudet från militärhelikoptern eller FN-helikoptern som kommer med matsändningar. I Bhedi är det lätt att drömma sig bort från verkligheten, trots att den är så nära. 
 
Sahar Nejat, läkare, Bhedi, Pakistan