"Här är vatten lika dyrbart och heligt som vore det guld..."

Så har jag äntligen tagit mig tid att sitta ner och skriva lite om min tillvaro i denna alldeles speciella etiopiska lilla by. Jag har varit här i drygt 3 månader och många tiotals liter svett har hunnit rinna ur mina porer.

Vi väntar på att regnet ska börja falla, det är dags för årets stora vattenskörd. Här är vatten lika dyrbart och heligt som vore det guld och diamanter som föll ifrån skyn. Jag har förstått att nomaderna ute i bushen styr sina kameler och mobila hem helt och hållet efter vattentillgången. De dricker en mugg vatten om dagen, förstås får de i sig vätska med kamelmjölken och getköttet, men jag kan säga att de inte svettas en synlig droppe och att de har modifierat sin vätskebalans till vad som verkar omänskligt i 45-gradig hetta, är helt klart. Vi ser en hel del njurstenar komma utflygandes på sjukhuset efter var mer generösa vattendistribution.

Jag jobbar på det lilla sjukhuset, försöker vara den medicinska fältkoordinatorn som Läkare Utan Gränser har anställt mig som, men finner mig ofta ganska villrådig och kämpandes med allt från svåra diagnoser till att försöka få kackerlackorna ut ur akutrummet. Personalen ar fantastisk, nästan varje dag, de gillar sina jobb och är stolta, men vi kan val ha lite olika åsikter om att komma i tid, hur viktigt det är med handskar när vi sätter nålar och hur vi ska isolera vara smittsamma patienter. Det är lite hejsan-svejsan med det mesta och jag kan nog vara rätt tjatig med mitt svenska organisationshygieniska tänkande ibland. Därför tror jag att de gör lite som de vill.

Häromdagen firade vi ett befriande regn som föll over oss. Dofterna var häpnadsväckande, insekter föddes i miljontal på bara en dag och jag tvingades hålla mig krampaktigt i pinnstaketet, balanserandes mellan gyttjepolarna, på väg ner till sjukhuset. Vardagarna är hektiska. Styr upp lite arbetsmotivation bland personalen vid halv åtta, hygieninformation till det väntande 100-talet patienter ges ut av hygienpromotorerna och sa startar konsultationsarbetet for sjuksköterskorna, papper fylls i, undersökningar görs med händer och ögon som bästa redskap.

Labbet kan erbjuda graviditetstest, malariatest och enkelt urinprov. Det är allt. Apoteket ger ut vita tabletter alldeles gratis. Befolkningen är mycket kritisk till detta, helst vill de ha skrikande bjärta färger på sina piller eller ännu hellre, injektioner!

Vi dricker te med kamelmjölk och socker vid elva. Sockerkonsumtionen ar gigantisk, jag tror vi gör av med 2,5 ton per år om jag inte minns alldeles fel. Det är så rasande sött att skeden står för sig själv. Blodsockret får sig en kick, och det kan vi behöva.

På eftermiddagen är det mycket dokumenterande och pappersarbete och möten, möten och möten till världens ände. Mitt lilla kontor är stekhett, jag grillas sakta men säkert, har lite solsting framåt kvällen, så vid sex stänger vi för att inte röra till det alltför mycket. Jag är populär för jag har ett alldeles nytt fotogenkylskåp i rummet. Innan vi får vår laddning av vacciner använder vi det till att kyla vatten och frysa isbitar. Det är himmelskt att badda pannan med.

Jag har så mycket att berätta men nu kommer snart månskaran att visa sin silversträng på stjärnhimlen och jag ska ta mig en stund att betrakta den.
 
Hälsningar, Lena Granqvist, barnmorska och medicinsk koordinator i Etiopien