"Tusentals sitter på marken, mitt i den stekheta solen"

I mars och april i år åkte ett team från Läkare Utan Gränser till Dirkou i Niger. Syftet var att ta reda på vilka medicinska behov som finns bland de migranter som flyr från Libyen. Vår medarbetare John Tzanos var med på uppdraget.

I brevet beskriver han situationen såsom den såg ut i mars då vårt team precis kommit till området. Idag ser det annorlunda ut. Strömmarna av migranter har minskat men vi fortsätter att noga följa utvecklingen i området genom våra medarbetare på plats.
Den 27 april bestämde vi oss för att installera ett mindre sjukvårdsteam i Dirkou för att hjälpa till på den lokala hälso- och sjukvårdskliniken. Vi donerade även mediciner, medicinsk utrustning och andra förnödenheter för att säkerställa gratis sjukvård för migranterna.

30 mars 2011

Hej!

Klockan har passerat midnatt och jag har precis avslutat en arton timmars arbetsdag.

För tre dagar sedan kom vi hit för att ta reda på vilka behov som finns hos flyktingarna på gränsen mellan Libyen till Niger. Det har alltid passerat många migranter genom den här delen av Saharaöknen. Och nu, i samband med konflikten i Libyen, har de som flyr till Niger blivit många fler.

Jag vet inte var jag ska börja för att beskriva den komplexa situationen för migranterna här.
Här möter vi tusentals människor som sitter på marken, mitt i den stekheta solen, och väntar på att någon lastbil ska ta dem härifrån.

Varje vecka kommer 5 000 migranter som inte har någonstans att bo och knappt har mat för dagen. De har blivit förföljda och tvingats ut på resa genom öknen, utan att få mat på flera veckor.
 
Eftersom de inte har tak över huvudet kan de inte tvätta sig eller gå på toaletten. Därför är det skit överallt. Bokstavligt talat. Vid den enda vattenkällan flockas hungriga och stressade människor med dåligt immunförsvar. Dessutom är det vapen i omlopp. Det känns som om katastrofen inte är långt borta.

Så för en halvtimme sedan skickade min kollega och jag iväg ett förslag på att vi ska göra en humanitär och medicinsk akutinsats.

Arbetsdagarna på 18 timmar är helt klart värda sitt slit. Imorse gick vi runt och pratade med flyktingarna för att förstå vilka behov de har. Och vilka historier de berättade… det handlar om sådant som lika gärna skulle kunna hända i helvetet. Sittande mitt i den stekheta solen berättade de om tortyr, förföljelse, hunger och rädsla. Och när vi frågade vad de önskar sig allra mest svarar alla samma sak: ”Jag vill hem”. Jag lyssnade och hoppades att mina solglasögon skulle dölja tårarna som rann.

Igår tog vi hand om en förvirrad, ensam och undernärd man med svullnader, kronisk hosta och hög feber. Idag kom han fram till oss, log och tackade för hjälpen. Jag önskade att jag hade haft mina solglasögon så att det inte skulle synas att jag grät. Det var så frustrerande att inte veta hur jag skulle bemöta honom. Jag ville förklara att han inte behövde tacka oss. Att vi bara gjort vad vi var skyldiga att göra. För detta - att inte lämna en lidande människa ensam – är ju bara något som hör till det mest grundläggande mänskliga. Åtminstone borde det vara så.
 
Hur som helst… Förutom allt detta så innebär min vistelse i Sahara också att det är sand överallt. Sand i skorna, i håret och i näsan. Jag andas sand, äter sand och bor i ett hus gjort av sand. Jag önskar att jag kunde maila några bilder, men med den dåliga mottagningen vi har här tror jag inte att det går. Jag vet inte ens om det här mailet kommer gå fram.

Nu är klockan är ett på natten och jag är trött (men glad). Det verkar bli en lång arbetsdag imorgon också. Jag hoppas att ni alla mår bra! Ta hand om er!

John