Efter jordbävningen: ”En kamp för överlevnad hela tiden”

2005-11-24 |  Jordbävningen i Pakistan orsakade massiv förstörelse. Över 70 000 människor dog och mellan 2-3 miljoner är hemlösa. I den första fasen efter jordbävningen var den stora utmaningen att överhuvudtaget kunna komma fram med den medicinska hjälpen till de otillgängliga bergsbyarna.

Nu handlar det om att se till att folk har tak över huvudet inför vintern. Kirurgen Johan von Schreeb har just kommit tillbaka efter fem veckor som medicinsk koordinator i byn Bagh.

Hur är läget i området just nu?

Situationen har stabiliserats och man försöker förbereda inför vintern. Den högsta prioriteten nu är att folk får tak över huvudet. Läkare Utan Gränser har delat ut tält och satser med byggnadsmaterial med korrugerade plåt som man kan bygga tillfälliga bostäder av.

Hur ser de medicinska behoven ut?

Efter en jordbävning kan man se tre olika faser. Den första fasen – upp till 72 timmar efter katastrofen – behövs livräddande kirurgiska insatser. I Pakistan klarade man detta hyggligt. Sedan följer en period på upp till fyra veckor efter katastrofen när har stort behov av till exempel uppföljning efter operationer och omläggningar av sår.

Efter fyra veckor är behoven av omedelbara medicinska insatser som hänger samman med skador efter jordbävningen över. Då behöver man ta i tu med det kollapsade sjukvårdssystemet. Man måste se till att folk kan få tillgång till vård så att de inte dör av vanliga sjukdomar, som inte direkt orsakats av katastrofen. Allt fler människor är i behov av medicinsk hjälp på grund av väderförhållanden, bristen på bostäder, på mat och rent vatten, dåliga hygieniska möjligheter och psysisk stress.

Vad gör Läkare Utan Gränser i området där du arbetade?

Jag var baserad i Bagh där Läkare Utan Gränser stöder distriktssjukhuset. Sjukhuset som normalt tar hand om en befolkning på 300 000 personer kollapsade i jordbävningen och man försökte bedriva sjukvård i det som fanns kvar av byggnaderna. Läkare Utan Gränser satte upp ett fältsjukhus med 40 bäddar i 25 tält invid det förstörda sjukhuset. Nu arbetar vi med att bygga ett containersjukhus som kan fungera under vintern och även under de närmaste åren. Jag var i Bam, i Iran, efter jordbävningen 2004 och där såg vi att återuppbyggnaden tar mycket lång tid och att det kan ta år innan nya permanenta sjukhus byggs.

Vi stöder också vårdcentraler som har ett upptagningsområde på 120,000 människor, driver mobila kliniker och har vaccinerat mot mässling och stelkramp. Vi ger även psykosocialt stöd och de insatserna integreras med vårt övriga arbete. Många av de åkommor vi ser är psykosomatiska och i våra team finns psykologer som arbetar med traumatiserade överlevare.

Vad innebar rollen som medicinsk koordinator?

Jag var ansvarig för vilken inriktning det medicinska arbetet skulle ha samt för att utveckla planer för framtida arbete. Det innebar att jag hade mycket kontakt med lokala myndigheter och hälsoministeriet och utarbetade samarbetsplaner med dem. Jag var även chef på sjukhuset i Bagh tillsammans med den lokala sjukhusdirektören. Dessutom reste jag ut på undersökande uppdrag för att kartlägga behoven utanför Bagh. Bland annat åkte jag till ett område nära gränsen till Indien för att intervjua mammor med små barn om tillgång till sjukvård, för att se vad Läkare Utan Gränser kan göra där.

Vilka insatser planerar Läkare Utan Gränser nu?

Vi kommer i första hand att vara kvar över vintern och fortsätta vårt nuvarande arbete. Sedan vill vi fokusera på mödrahälsovård, där det finns stora behov. I Kashmirområdet rådde stora brister inom sjukvården redan innan jordbävningen. I Bagh-dalen, där jag arbetade, finns inte en enda kirurg, gynekolog eller kvinnlig läkare. Det betyder, till exempel, att man måste ta sig till Islamabad om man behöver ett kejsarsnitt och att man får betala 2 100 kronor för det.

Hur var det att möta de som drabbats?

Det var som ett slag i solar plexus att inse vidden av det som hänt människorna. Men de är enastående och har en helt fantastisk förmåga att klara sig. Vi hade runt 100 lokalanställda i Bagh där jag arbetade och många av dem hade förlorat flera familjemedlemmar. Nästan allas hus var förstörda och de bodde under plastskynken. Ändå kunde de arbeta och var oerhört öppna och vänliga.

Det allra starkaste intrycket var den otroliga gästfrihet som människorna visade. När vi bodde över natten i byar under resor på landsbygden var det inte tal om att ta med tält eller mat – människorna öppnade sina hem för oss.

Hur klarar folk sig psykiskt?

Människorna lever ett oerhört tufft liv – det är en kamp för överlevnad hela tiden. Jag tänkte på nybyggarna i Wilhelm Mobergs böcker. Att leva under sådana förhållanden är något som man glömt i Sverige. I Pakistan klarar sig folk eftersom de inte har något val. Den första månaden var folk paralyserade men nu börjar de förbereda sig och bygga innan vintern kommer. Om två veckor börjar det snöa ordentligt.

Hur var arbetsförhållandena och boendet för dig?

Jag arbetade 16 timmar om dagen och var inte ledig alls under de fem veckorna i Pakistan. Vi bodde i tält och sov i sovsäckar. Men vi hade det bra. Vi kunde duscha i vatten som värmdes i en stor kastrull på elden. Att bo bättre än vi gjorde hade varit konstigt. Det är viktigt att vara nära befolkningen och de hade förlorat allt.

Hur orkar man med sådan förhållanden?

Man ser behoven och är tvungen att göra det man kan. Det man får tillbaka är så oerhört mycket mer än vad man ger. Fem veckor av min tid i Sverige försvinner spårlöst, men fem veckor i Pakistan har etsat sig fast för alltid.

I Sverige arbetar Johan von Schreeb på Karolinska institutet där han bland annat forskar om katastrofhjälp