Ingen tar i hand när ebola är närvarande

Sex döda mellan fredag kväll och söndag morgon. Skräcken finns närvarande hos befolkningen, som har krympt till antal på kort tid.

För mindre än en vecka sedan anlände jag till Bundibugyo, från Geneve via Kampala, Ugandas huvudstad. Vi befinner oss inte längre än ett stenkast från gränsen till Kongo-Kinshasa, vid foten av berget Mountain of the moon, omgivningen är storslagen. Den ymniga skogen ligger nära. Bundibugyo liknar mer en stor by snarare än en stad, utan asfalterade vägar eller gediget byggda hus. Allt är grönt och grönskade. Det är lätt att tro att det, under normala omständigheter, är enkelt att leva här.

Men omständigheterna är inte normala i Bundibugyo. Seriemördaren ebola dök upp för ett par veckor sedan. Skräcken infinner sig hos befolkningen som har krympt till antal på kort tid.

Här skakar man inte hand. Vi undviker det även om det inte är helt enkelt. När medlemmar ur vårt team anländer Bundibugyo möts dem av en frän lukt av klorin som är ansträngande även för ögonen. Sammanlagt 20 hjälparbetare, där i bland läkare, sjuksköterskor och logistiker, åker fram och tillbaka mellan basen och sjukhuset där förnärvarande 16 patienter är hålls helt isolerade.

Den senaste helgen var särskilt tufft för vårt team. Sex döda mellan fredag kväll och söndag morgon. Än en gång var en ugandisk hjälparbetare bland de avlidna. Han smittades av ebolaviruset när han vårdade andra patienter. De ugandiska hjälparbetarna har fått betala ett högt pris; fem har redan avlidit. Vi känner alla av rädslan även om vi inte visar det.

Igår morse kom Anna (sjuksköterska från Tyskland) in på sjukhuset med ett stort leende klädd som en astronaut. Hon började till och med att dansa i trädgården utanför våra bostäder: "Ingen dog i natt", sa hon. Alla klappade händerna i lättnad. Anna tillade: "Vi har tre allvarliga fall på avdelningen".

CM