Att alla barn vaccinerades var det bästa som hände

2006-12-13 |  Nu är hon tillbaka i snön i Åre. Det är som om cirkeln
slutit sig. För det var när hon stod på Mullfjället i april som telefonen ringde och hon fick uppdraget att åka omedelbart till Etiopien på grund av torkan där.

”Direkt” får tag på Åsa Richardsson i en klädesaffär. Där går hon in i ett provrum för att kunna berätta ostört. Det är som om Etiopien finns där på telefonlinjen, trots att hon nu är tillbaka i sin vardag med tre olika jobb: sjuksköterska, massör och byggvaruförsäljare.

– Efter samtalet på fjället tog det bara några dagar och sen bar det iväg på mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser. Det enda jag visste om Etiopien var väl egentligen att det var ett land under utveckling. Avresan blev fördröjd en dag på grund av profeten Muhammeds födelsedag när alla flyg till området var inställda. Först kom hon till Addis Abbeba men åkte snart sydost mot Somalia och Kenya, till Cherrati en liten stad med 13 000 invånare. Där skulle hon arbet med nutrition, men det ändrades till utbildning och information till lokalsamhället.

– Efter tre dagar kom regnet,  det värsta på 16 år, sa man. Mina teamkollegor hade då fastnat med sina bilar under olika uppdrag utanför stan och jag fick klara mig en hel del själv. Till en början fungerade Åsa Richardsson som en så kallad IECnurse, som står för Information, Utbildning (Education) och Kommunikation (Communication) till lokalbefolkningen. Hon arbetade då tillsammans med hälsorådgivare, som alla kunde engelska och uppsökande personal, som gjorde hembesök och som alla talade de lokala språken.

– Vi gick runt i hela stan och informerade folk om att komma till sjukhuset när de var sjuka, i samband med förlossningar och vaccinationer. Hembesökarna knackade dörr och distribuerade bland annat sockersaltlösning i samband med diarréer medan hälsorådgivare utbildade och informerade preventivt med fokus på barn under fem år. Det var mest somalier som bodde här. Visst hade det varit bra att kunna språket, menar Åsa, men det var omöjligt med så kort varsel och språket blev aldrig något större problem.

– Däremot kan jag känna att det var en brist att jag inte kunde mer om kulturen och religionen i området. Jag har läst en del om islam och muslimskt leverne, men jag kunde alldeles för lite.

– När jag ställde en fråga på engelska kunde mina tolkar inte översätta den rakt av. De måste också tolka in det kulturella och religiösa i meningarna. Mest frustrerad kände hon sig inför det faktum att kvinnorna enligt traditionen föder hemma. Så länge förlossningen förlöper utan komplikationer är allt gott och väl och erfarna bykvinnor hjälper till.

– Men somaliska kvinnor är väldigt smala och även omskurna, vilket ofta leder till komplikationer. Jag sa till dem att de måste komma tidigare till sjukhuset för att rädda liv.

I Sverige genomförs en massa kontroller. De här kvinnorna har inte detta i sin tradition, kanske två till tre gånger kan de tänkas komma. Men majoriteten vill stanna hemma. Enligt den kulturella traditionen får kvinnan inte lämna sin ”tukul” (hydda) de fyrtio första dagarna efter födseln. Någon gång lyckades Åsa ändå övertyga mannen och kvinnan att hon måste uppsöka hälsocentralen. Andra gånger var det lika viktigt att försöka påverka kvinnans mamma så att besöket verkligen blev av.

– Jag försökte få barn att komma till hälsocentralen. Man vägrade först på grund av rädsla. Men efter att vi spelat teater ute på stan, dramatiserat olika hälsosituationer, kom de till slut. Det handlade om vaccinationer och resultatetb av mitt arbete blev fler fullvaccinerade barn. Visst är det härligt med en nyfödd frisk baby men att nästan alla barnen i staden vaccinerades var nog det bästa under den här tiden.

Det värsta kan Åsa inte sätta ord på. I stället väljer hon att tala om det svåraste, att överbrygga traditionella och kulturella skillnader.

– Självklart gällde den vites ord officiellt. Men man gick i alla fall först till medicinmannen i stället för till vår hälsocentralen. När de sedan väl kom till oss var det ofta alldeles för sent för att rädda liv.

Åsa berättar om hur upprörd hon blev, när en hälsorådgivare som hörde till hennes team gick till sin ”mola”, en högt uppsatt ledare i stan när hans barn fick lunginflammation. Molan läste koranen. Hälsorådgivaren följde sin kultur och religion samtidigt som han uppmanade andra att uppsöka sjukhuset.

– Han följde inte de regler han lärde ut. Barnet blev sjukare och han blev överens ed mig om att det viktigaste för alla var att rädda livet på barnet, som fördes till jukhuset. Och allt gick bra till sist. Åsas jobb, som totalt varade i ett halvår, var i första hand att vara handledare, att se till att hennes nationella stab gjorde sitt jobb. Totalt arbetade hon tillsammans med cirka 120 nationellt anställda och som mest 16 internationella.