Ett år efter tsunamikatastrofen i Asien

2005-12-07 |  Några dagar efter det att en jordbävning och de efterföljande enorma tsunamivågorna slog sönder delar av Sydostasien den 26 december 2004, började Läkare Utan Gränsers team arbeta tillsammans med nationell personal för att hjälpa människor i behov av sjukvård, mat, vatten, tak över huvudet och andra basala förnödenheter.

Läkare Utan Gränser skickade drygt 200 internationella volontärer och mer än 2 000 ton förnödenheter till de drabbade området för att bistå den utsatta befolkningen. Insatserna koncentrerades främst till Sri Lanka och Indonesien. Mindre omfattande insatser genomfördes även i Thailand och Indien.

Läkare Utan Gränser såg som sin främsta uppgift att identifiera behov som hade förbisetts av andra. I Thailand ingrep Läkare Utan Gränser genom att hjälpa burmesiska gästarbetare som befann sig i en särskilt utsatt situation. I Indien erbjöd man psykologiskt stöd. I Sri Lanka, där skadorna var mer omfattande, erbjöd Läkare Utan Gränser medicinsk hjälp och delade ut förnödenheter. Det var dock i Acehprovinsen, i Indonesien, som den allra viktigaste hjälpinsatsen gjordes. Här hade en stor del av landets egna medicinska personal dödats i tsunamin och hälsovårdens infrastruktur hade slagits sönder. Katastrofarbete handlar ofta om att ersätta de strukturer som slagits sönder, eftersom de överlevande fortsätter bli sjuka, föda barn och behöva vård som vanligt.

Läkare Utan Gränser gjorde även utvärderingar av behoven i Malaysia, Myanmar och Bangladesh, men Läkare Utan Gränser fann inte några allvarliga medicinska behov som inte hade tillgodosetts.

Idag, ett år senare, arbetar fortfarande 55 internationella och 350 nationella medarbetare i Indonesien. I övriga länder är de tsunamirelaterade insatserna över.

I Indonesien, i Acehprovinsen, finns det fortfarande medicinska behov som inte tillgodosetts när det gäller vaccinationsprogram, mödra- och barnhälsovård, och infektionssjukdomar som tuberkulos. Läkare Utan Gränser arbetar också med psykosocialt stöd till de drabbade av tsunamin i Acehprovinsen. Det finns inte många andra organisationer som har professionellt ledda program för psykisk hälsa, och människor som lidit svåra förluster i tsunamin har få ställen dit de kan vända sig för att få psykologisk hjälp. Läkare Utan Gränser håller också på att titta på hälsosituationen i de inre delarna av Aceh dit få organisationer hittills har nått, men där årtionden av väpnad konflikt har skördat offer.

Nedan följer Läkare Utan Gränsers insatser efter tsunamin i Sydostasien, uppdelat per land:

Indonesien

I Indonesien arbetade Läkare Utan Gränser redan med projekt för infektionssjukdomar och stöd till människor drabbade av våld- och naturkatastrofer när tsunamin slog till. Den 28 december anlände det första teamet till Acehprovinsens huvudstad Banda Aceh. De tog emot patienter och utvärderade situationen. Under den följande veckan anlände 200 ton medicinsk material, vatten och sanitetsutrustning och förnödenheter, såväl som dussintals läkare, sjuksköterskor, psykologer och logistiker.

Man fick hjälp av Greenpeace´s skepp Rainbow Warrior att transportera material längs kusten samtidigt som man flög med helikopter för att utvärdera situationen.

I slutet av januari hade en akuta fasen avtagit och Läkare Utan Gränsers team inriktade arbetet på att återuppbygga hälsovårdsstrukturen och primärhälsovården i berörda områden. Särskilt fokuserade man på människors psykosociala hälsa.

Ett år senare har Läkare Utan Gränsers projekt med att dela ut förnödenheter och säkra tillgången av vatten och sanitet, nästan helt och hållet avslutats eller lämnats över till någon samarbetspartner. Däremot fortsätter man med att genom mobila kliniker ge vård till människor i byar och läger. Teamen arbetar även med att sätta upp hälsokliniker i isolerade områden som Aceh Barat och Bener Meriah, där tillgången till hälsovård har varit mycket begränsad på grund av konflikten mellan rebeller och regeringen.

Psykologisk hjälp fortsätter att vara ett av de största behoven i Aceh, och i stort sett alla aktiviteter innehåller program för psykosocial hälsa. Indonesiska och internationella psykologer ger fortfarande individuellt stöd till hundratals patienter varje månad.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Indonesien sedan 1995.

Sri Lanka

Läkare Utan Gränsers initiala utvärdering av situationen på Sri Lanka visade på ojämn skadegörelse i kustbyarna. De flesta skadade hade tagits hand om och fått vård inom de tre första dagarna. Inom samhällena hade det organiserats boende och gemensamma kök för de som förlorat sina hem. Läkare Utan Gränser team tog hand om specifika medicinska behov och tog hand om skadade. Fyra veckor efter tsunamin arbetade Läkare Utan Gränser i områdena Ampara, Batticaloa, Trincomalee, Hambantota, Vanni och Matara.

Trots att det strömmade in hjälp så var inte hjälpinsatsen anpassad efter behoven och det var svårt att koordinera aktiviteterna. Under de första veckorna efter tsunamin fick vissa områden oproportionerligt stora laster av förnödenheter medan andra inte fick något alls. I vissa byar hade människor tagit emot så mycket kläder att de inte visste vad de skulle göra av dem. Andra ställen, till exempel en by med 957 invånare som blivit isolerad på grund av en sönderslagen bro, fick inte någon hjälp överhuvudtaget. I mitten av januari fanns 160 organisationer på plats och alla samhällen som drabbats av katastrofen hade fått hjälp.

Under den akuta fasen fokuserade Läkare Utan Gränsers team sina insatser på medicinska konsultationer genom mobila kliniker och det som fanns kvar av redan existerande kliniker. De delade även ut förnödenheter och hjälpte till att förbättra levnadsförhållandena för de människor som bodde i läger. Man bistod med rent dricksvatten, såg över sanitära förhållanden, distribuerade tält, byggde tillfälliga skydd och delade ut hygienartiklar, filtar, sovmattor, myggnät och plastdunkar.

I den andra fasen fokuserade teamen på att hjälpa de mest utsatta att bygga upp sina hem och liv. Man satsade främst på fiskebyar och samhällen i rebellkontrollerade områden där det fanns väldigt lite resurser. Läkare Utan Gränser hjälpte även till med att röja landområden, bygga semipermanenta hus, dela ut verktyg och köksattiraljer. Dessutom startade man upp ett psykosocialt program tillsammans med den lokala organisationen Shade och den internationella organisationen Payasos Sin Fronteras (Clowner Utan Gränser).

Läkare Utan Gränser arbetade i Sri Lanka mellan 1986 och fram till mars 2004 men återvände i samband med tsunamikatastrofen. Sedan april 2005 har Läkare Utan Gränser inte längre någon verksamhet i Sri Lanka.

Indien

Tack vare den snabba insatsen på regeringsnivå så väl som lokal nivå, togs de akuta medicinska behoven väl om hand inom landet. Den främsta problemet för många samhällen var psykologiskt trauma, med många människor som drabbades av post-traumatisk stress. Som svar startade Läkare Utan Gränser psykosociala program i Cuddalore och Nagappatinam-distrikten och lärde upp lokala organisationers volontärer att bli rådgivare och psykosociala assistenter. I Tamil Nadu tränade man medicinstudenter att i lägren upptäcka människor som led av psykiska problem eller trauma så att de snabbt kunde få hjälp.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Indien sedan 1999 med att förse människor i olika områden i landet med medicinsk och psykosocial vård.

Thailand

I stora drag var den thailändska akutinsatsen snabb och välorganiserad. Läkare Utan Gränser beslöt att förbättra situationen för burmesiska gästarbetare som drabbats av tsunamin. Mer än 50 000 emigranter är registrerade som gästarbetare i sex provinser längs med den västra kusten i södra Thailand, men man tror att så många som 500 000 faktiskt lever i området. Uppskattningsvis saknades 5 000 burmeser efter tsunamin och många fler befann sig i en svår situation efter att ha förlorat sina dokument och/eller jobb när turistindustrin kollapsade.

I Phang-Nga distriktet arbetar nu Läkare Utan Gränser tillsammans med en lokal organisation för att hjälpa migranter att få tillgång till den vård de behöver.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Thailand sedan 1983 med aidsprogram samt med att bistå flyktingar och emigranter.

Burma

Två team från Läkare Utan Gränser placerades längs landets sydkust. Ett av teamen anlände till Kawthuang den 31 december och började utvärdera situationen. De fann inga allvarliga behov som inte var tillgodosedda. Det andra teamet undersökte med båt ögruppen Myeik från norr till söder och fann materiella skador men befolkningen i området var inte i behov av akut bistånd.

Läkare Utan Gränser har arbetat i Myanmar sedan 1992 och fortsätter att förse människor med malaria, tuberkulos och sexuellt överförbara infektioner inklusive hiv/aids med medicinsk vård.

Malaysia

Dagarna efter tsunamin utvärderade två av Läkare Utan Gränsers läkare situationen från Penang upp till den thailändska gränsen. De fann människor som samlats i skolor och moskéer men myndigheterna såg till att det fanns vatten och lokala organisationer hade mobiliserat förnödenheter till de utsatta grupperna. Eftersom hälsoklinikerna inte var överbelastade, beslutades det att någon insats från Läkare Utan Gränser inte var nödvändig.

Läkare Utan Gränser har inga aktiviteter i Malaysia.