Kvinnor i Angola vittnar om systematiska våldtäkter och övergrepp mot kongolesiska migranter

Kvinnor i Angola vittnar om systematiska våldtäkter och övergrepp mot kongolesiska migranter

”Om jag inte låtit dem göra det hade de dödat mig”. Vittnesmål från byn Kamako i Kongo-Kinshasa, 30-årig kvinna, gift med två barn.

Kvinnan arbetade i Nzaji i Angola i tre månader och utvisades till Kongo-Kinshasa i slutet av september 2007.

Klockan var sex på morgonen. Jag tvättade mig utanför huset. Min man var bortrest. Jag är gift med en angolan men jag klarade mig inte undan utvisningarna. Många soldater kom. De sa att jag måste ge mig av. Jag hade inte ens tid att klä på mig ordentligt. De tog mig till Dundo där jag var i två dagar, i ett kyffe som hade gjorts om till fängelse.

Det fanns 59 andra personer i Nzaji som också hade arresterats. Män, kvinnor och barn. Jag var ensam, eftersom jag inte hade tagit med mina barn till Angola.

Vi fick inget att äta eller dricka i fängelset. Soldaterna tog ut kvinnorna för att våldta dem. Jag våldtogs åtta gånger av två soldater. De tog mig ut från fängelset och våldtog mig. Det var mörkt och jag vet inte om det vara samma soldater eller inte. De sa att de inte skulle slå mig om jag låg ner. Jag var tvungen att låta dem våldta mig. Soldaterna hade bra kläder på sig; de hade många patroner. Om jag inte låtit dem göra det hade de dödat mig. När de hade våldtagit mig satte de mig i fängelset igen.

Senare tog de oss till gränsen med lastbil. De sa till oss: ”Nu ska ni åka hem”. Vi var 327 personer, uppdelade på två lastbilar. De var inga problem vid gränsen. Sedan jag kom tillbaka hit till Kongo har jag inte alls känt mig bra. Jag har ont i magen och i ryggen. Min kropp kliar. Jag har hittat mina barn igen. De mår bra. Min bror, som också utvisades, är här i Kamako. Jag har berättat för honom om förhållandena när jag utvisades. Han har inte berättat om vad han upplevde för mig. Jag känner mig trygg här. Jag led för mycket där. De behandlade oss som djur. I framtiden måste jag hitta ett sätt att leva vidare här.

”Vi våldtar er så att ni inte kommer tillbaka. Sprid det budskapet”.
Vittnesmål från by Sambuyia, Kongo-Kinshasa. Kvinna, 34 år, ensam med tre barn.

Klockan var fyra på morgonen och en grupp med sex soldater gick in i huset. Jag var hemma med en vän. De sex soldaterna började håna oss och slå oss: ”Ge er iväg från Angola. Ni har tagit allt här, åk tillbaka och svält i Kongo.” De slog oss på hela kroppen med sina gevärsändar. De befallde mig att ligga ner och de sex soldaterna våldtog mig, en efter en. De gjorde samma sak med min vän. Min vän och jag lämnade huset för att gå med en grupp människor som utvisades. Vi gick i fyra dagar för att komma till Kassa Maï.

Vi passerade fyra militärposteringar. Vid de första två hände ingenting. Vid den tredje posteringen blev vi våldtagna. Alla 15, av två soldater. ”Vi våldtar er så att ni inte kommer tillbaka. Sprid det budskapet”. Jag tror att våldtäkt är deras vapen för att förhindra folk från att komma tillbaka. Vi hölls vid posteringen i fyra timmar. Vid den fjärde posteringen var det inga problem. Vid de två gränserna var det inga problem. Vi kom in i Kongo vid Kassa Maï.
Jag fick en pressenning när jag anlände- Jag undersöktes för gynekologiska problem vid sjukhuset i Masuila. Jag fick betala 2500 kogolesiska franc. Jag fick en spruta.

Jag vill aldrig tillbaka till Angola, det är för mycket lidande där.

”Alla kvinnor våldtogs”. Vittnesmål från byn Luiza, Kongo-Kinshasa
Kvinna, 44 år som lever ensam med sina fem barn. Hon utvisades från Angola både 2004 och i april 2007.

Jag bodde vid Ferme. Jag utvisades 2004. Jag kom tillbaka 2006 och utvisades igen i april 2007. Soldaterna kom till huset klockan ett på natten. De beordrade oss att lämna kvar allt och att gå till militärlägret. Jag blev misshandlad vid huset. De hånade mig: ”Hora, tjuv, lämna kvar allt, ta inget med dig”. Vid militärlägret fängslades vi i tre dagar för att de skulle hitta diamantpartiklar – det är så lång tid det tar att tömma tarmarna. Vi fick inget att äta eller dricka och vi bajsade i rummet.

Några dödades när de försökte rymma under arresteringarna. De föll ner i gruvorna. Andra träffades av förlupna kulor.

Jag våldtogs i analöppningen och i vaginan sex gånger i rad av soldaterna. De hånade mig.

Vi lämnade Ferme för att gå till Maludi. Det tog tre dagar. Under dessa tre dagar blev jag våldtagen av en soldat som efter att han våldtagit mig sa att han skulle skydda mig. Alla kvinnorna där våldtogs. Jag tror att det var runt 250 kvinnor. Mellan Maludi och Nzaji hände ingenting. Vi gick i två dagar. I Nzaji sattes jag i fängelset i två dagar. Jag våldtogs två gånger av två soldater. Jag utsattes för viginala och anala undersökningar, för att hitta diamanter.

Vi åkte med lastbil mellan Nzaji och Fukaoma. Jag var tvungen att ge bort mina kläder för att få lov att resa. Resan tog en timme. I Fukaoma, vid den angolanska gränsen våldtogs jag i analöppningen av en soldat. Det blödde. De tog alla mina tillhörigheter.

Vid den angolanska gränsen var det inga problem. Vi blev väl mottagna. Jag gjorde resan med ett av mina tre barn. De andra var i Kongo. Jag känner mig trygg. Mitt namn är på registreringslistorna men jag fick ingen hjälp. Jag gick till sjukhuset men jag hade inga pengar. Jag fick rådet att gå till hälsokliniken för återvändare men det fanns ingen medicin där.