Passionen som drivkraft

Tre engagerade läkare och en fax på Sabbatsbergs sjukhus. Så startade Läkare Utan Gränser i Sverige. Tio år senare träffar Direkt dem för en tillbakablick.

Johan von Schreeb, Stefan Peterson och Anna Vejlens träffades för första gången på en konferens på temat ”Behövs Läkare Utan Gränser i Sverige?”. Konferensen lockade många, studenter och sjukvårdspersonal med intresse för omvärlden.

– Nästa möte var det bara vi tre kvar. Vi var oerhört motiverade men insåg snart att vi saknade föreningsvana, berättar Stefan.

– Redan när jag började läsa medicin ville jag åka ut och bidra till en mer rättvis fördelning av hälsovård i världen. Det var fantastiskt att träffa människor med samma idéer om bistånd, säger Anna.

Stefans kompis Andrea Ingvarsson involverades. Hon var folkrättsjurist och arbetade för Amnesty International. Nu tog arbetet fart med att skriva stadgar och formulera mål.

– Vi vägrade acceptera hur världen såg ut och drevs av en vilja att förändra. Det var en magkänsla – det här ska vi göra. Som läkare i Sverige kan man ägna ett helt liv åt årliga kontroller med högt blodtryck och receptförnyelse. Vi hade kraft, energi och kunskap för att göra något mer, säger Johan.

Läkare Utan Gränser blev ett sätt att kanalisera engage-manget. Vid den här tiden var det svårt att göra en humanitär insats för den som inte var politiskt eller religiöst engagerad. Att jobba för andra hjälporganisationer, exempelvis Röda Korset, krävde flera års yrkeserfarenhet eller en bakgrund i deras ungdomsförbund.

De flesta av Läkare Utan Gränsers sektioner har startats genom centrala beslut från Paris och Bryssel. Sverige tillhör undantagen tillsammans med England och Kanada. Initiativet uppfattades till en början med skepsis i Bryssel. Ansökan skickades till Patent- och Registreringsverket den 22 december 1992.

Anklagade för kupp

 – När vi glatt meddelade att vi fanns skrek de ”kupp” i Belgien. Det blev en het och lång debatt om vilken sorts organisation vi skulle vara. Den svenska folkrörelsemodellen var främmande för dem, säger Stefan.

Det slutade med att Läkare Utan Gränser blev en organisation för yrkesverksamma. För att bli medlem måste man ha arbetat för organisationen. Idag är de överens om att detta har sina poänger. Organisationen gynnas av att medlemmarna har erfarenhet av verksamheten.

Faxen på Sabbatsbergs sjukhus var till en början kontoret. Det höll inte i längden. I Johans hus på Atlasgatan i Stockholm inreddes en källarlokal med hopsamlade möbler.

Sen anställdes Göran Svedin. Han hade också ett förflutet på Amnesty, kunskap om föreningsvärlden, rätt attityd och dessutom en klar uppfattning om frivilligorganisationens roll. Uppgiften var inte att ha hela lösningen utan att påtala problem. Sen var det regeringarnas sak att ta tag att lösa dem.

I blickfånget med Rwanda

Nästa steg var att samla in pengar eftersom organisationen ännu inte var berättigad till ekonomiskt stöd från den svenska biståndsmyndigheten Sida. Målet var 50 000 kronor. Det kan väl aldrig gå, tänkte de. Då inträffade folkmordet i Rwanda.

– Plötsligt hamnade vi rakt i mediernas blickfång. När de andra hjälporganisationerna lät telefonsvararen ta samtalen svarade vi på journalisternas frågor både kvällar och helger, säger Johan.

Mycket har hänt sedan dess. Idag känner de flesta svenskar till Läkare Utan Gränser och intresset för att arbeta som volontär ökar från år till år. Rekryteringen av volontärer och givare har lyckats över förväntan. Opinionsbildning är desto svårare, på det området finns mycket kvar att göra.

– Den spännvidd vi har idag är intressant. Verksamheten sträcker sig från att skicka ut krigskirurger till att diskutera handelsavtal. På det internationella planet har Läkare Utan Gränser tagit sig an grundläggande problem som bristen på läkemedel i fattiga länder och startat forskning på läkemedel för försummade sjukdomar, säger Stefan.

– Vår främsta styrka är förmågan att kunna svara snabbt på behov av hjälp. Positivt är också att våga bege sig till platser som andra organisationer tvekar att skicka personal till. Och att ta tillvara entusiasmen hos unga människor som vill göra en insats men som kanske inte har så mycket erfarenhet. Allra viktigast är människorna som gör att det går att åstadkomma så mycket med så lite resurser, säger Anna.

Kontroversiella frågor

Att ha roligt har varit centralt för dem alla. Mottot har varit att man ska bry sig av lust, inte av skuldkänslor. Den som inte får utlopp för all sorg och frustration orkar heller inte med arbetet.

– Passionen är en viktig drivkraft. Det gäller att tillåta sig ha kul även när det är svårt. Som vid koleraepidemin i Goma, Kongo, sommaren 94. Det var ett inferno. Folk dog överallt, det var fruktansvärt hett och brist på rent vatten. På dagarna bar Läkare Utan Gränsers volontärer döda kroppar men på torsdagkvällarna var det fest, säger Johan.

Framtiden då?

Att fortsätta våga driva frågor som är kontroversiella ser de som viktigt. Som medicinsk hjälporganisation är det Läkare Utan Gränsers uppgift att försvara utsatta människors rätt till vård, och protestera när regeringar och internationella organ brister i ansvar.

– Vi måste våga vara mer offensiva i diskussioner om hur biståndet bedrivs. Alla ska ha tillgång till grundläggande sjukvård oavsett åkomma. Behandling av aidssjuka ska inte ske på bekostnad av malariavård eller vård av andra sjukdomar, säger Stefan.

– Svett, tårar och närheten till dem vi jobbar för har format Läkare Utan Gränser. Medlemmarnas olikheter och det öppna diskussionsklimatet som uppmanar till att ifrågasätta har också haft betydelse. Vi har hela tiden sett fördelar i våra olikheter och dragit nytta av dem. Idag behövs fler engagerade människor som vill något och vågar ta en debatt, säger Johan.